Vila på Camino de Santiago, Helgueras

Jag vill vara stark, känna mig stark. Inte gå sönder efter en vecka. Det är obehagligt. Det är inte jag. Vem är jag?

Well. En sak är säkert, jag är skitdålig på att vila. Jag vet inte om det är nåt genetiskt, men det är fysiskt obehagligt att sitta still. Så det är klart att Camino de Santiago bad mig att göra det. Befallde mig. Jag var tvungen. Mina tår. Ja, du vet mina tår mår inte så bra. Larvigt egentligen. De är så små. Det borde inte spela nån roll.

(Jag kommer inte lägga upp någon bild på hur de såg ut. Tår är, förutom att de är hemskt små, också ganska äckliga)

Så jag går lugnt. Färjan från Laredo till Santonia börjar ändå först gå kl 9 och jag behöver ju inte vara på första färjan. Jag behöver ju faktiskt inte det. Den här jävla Camino-vandringen är inte nån tävling. INGEN kommer bry sig om hur tidigt jag tog färjan. Eller om jag överhuvudtaget tog nån jävla färja.

Sätter mig ner på ryggsäcken och funderar. Jag har ju alltid så bråttom. Det går ju inte över. Jag behöver liksom få ha bråttom. Är det för mycket begärt? Jag tittar på mina fötter. Ja säger dom. Ta det lugnt. Spring inte iväg. Vandra inåt.

Åh herregud.

Jag gillar inte att ta det lugnt. Skickar några mess hem till Patrick och börjar gå igen. Det är trevligt att gå på stranden, men efter nån kilometer gör det rejält ont i fötterna. Går mot den asfalterade strandpromenaden. Jag skulle verkligen behöva kissa också.

-Chalyyyyy! Chaaaaaalyyyy! Hello! Chaly!

Jag vänder mig om och några från igår, ropar och vinkar. Gå här med oss! Jag gör tummen upp och pekar ner på mina fötter och skakar på huvudet. Jag kan verkligen inte gå mer på sanden nu.

Det är trevligt att ha vänner överallt på leden. Man tillhör en gemenskap, men man kan också välja att gå själv. Skillnaden är väl att ingen blir sur. Ingen tar det personligt, för vi känner ju inte varandra. Egentligen.

Vi ses sen vid färjan. De andra ska till Güemes, vi slår följe ett slag. Sen stannar jag och de går vidare. Jag går bara halva vägen idag, typ 15 km.

I allas guideböcker, (vi har väl tre olika oss sinsemellan) står det att albuerget (härbärget) i Helgueras/Noja (härbärget heter Noja, men ligger i Helgueras) men det står i alla fall att det är sunkigt, dåligt städat och rapporter om inte så bra har kommit in. Det är där jag ska sova inatt. Men ja vilken bra idé. Men mina tår skiter i vilket. De är svullna som fan och vill gå och lägga sig. Jag vill verkligen inte stanna här. Det är turister överallt på stranden. Små butiker som säljer tunikor för tjocka tanter och plastiga hink o spade för småbarn. Jag vill inte. Och jag går långsamt, långsamt efter de gula pilarna som har ett A. A betyder Albergue. Jag närmar mig sakta men säkert min slutdestination för dagen. Jag har gått i tre timmar. Typ INGENTING.

Det här var riktigt illa. Mentalt hårt. Svårt. Jag säger till mig själv att idag kommer jag att ha tid att skriva, jag kan äntligen bada i havet, jag kan strosa och hänga. Det är sånt som folk gör när de är på semester. Jag kan också.

Jag är INTE på nån jävla semester. Jag är ute och vandrar och nu råkar det komma en turisthåla och jag råkar vara skadad. Jag är skadad efter en veckas pensionärsvandring. Åh herregud, vad pinsamt. Det här kommer jag inte berätta för någon. Jag tänker inte skriva nåt idag, för det går liksom inte. Vad ska jag skriva om? Jo men jag gick omkring lite i Spanien och sen gjorde min tå ont, så jag var tvungen att stanna på stranden och käka glass.

-Do you want the menú este noche?

Frågar hostpitaleran mig. Jag nickar.

– At 20 or 21?

Tjugo. Jag vill äta nu. Jag är hungrig. Men klockan är 12. åtta timmar kvar. Förr åt pilgrimerna bara efter solnedgång. De fick heller inte prata på dagen. Så de var tysta och fastande. Det ska jag göra idag. Jag ska fan va tyst. Då är jag åtminstone pyttelite som en riktig pilgrim.

Jag tar mitt papperslakan och koden till dörren och alla anvisningar och börjar gå mot sovsalarna.

Till min förvåning är det riktigt fräscht. Åh fan! säger jag, jag har tydligen redan glömt att jag inte fick prata. Solen står fortfarande högt. Ett stort fräscht kök. En ren dusch med glas-duschkabin (lyx mot mögliga, gamla plasthängen).

-Hi, how are you?

En spansk tjej som jag vandrat med nyss är också här. Jag stirrar på henne och försöker tänka. Men nu måste jag ju faktiskt svara, hon vet ju tydligen ingenting om att man inte får prata såhär mitt på ljusaste dagen. Mitt pilgrimsliv går åt helvete. Och sen var det det där med svordomarna, det känns inte så pilgrimianskt heller.

-My toes hurt, säger jag, och jag hör ju hur patetiskt det låter. Jag skulle nog ändå hållit tyst. Skyllt på halsont eller nåt. Vi småsnackar lite och sen går hon till stranden och jag köper en glass. Sätter mig på ett staket, som är alldeles för lågt, så nu får jag ont i knäna också. Jag går ner till vattnet och strosar. Det är ju ganska nice ändå.

En timme senare har jag ätit upp min glass, tagit ett dopp i havet, legat på stranden, hunnit nästan frysa ihjäl, blivit helt jävla sandig, gått omkring, kommit på att jag inte alls skulle gå omkring utan vila tårna, gå till en bar istället, åt patatas bravas (pommes med sjukt stark sås) och druckit 3 vin med läsk (titta inte på mig sådär, såsen var skitstark) (joho, det kom typ eld ur min mun). Jag har också kollat på alla bilder jag tagit i mobilen. Försökt räkna ut hur långt jag har gått och hur långt det är kvar (för alla skyltar säger olika, ibland har man minskat distansen till Santiago och ibland ökar den, man vet aldrig om dagsetappen lönade sig). Funderat på om jag kommer att hinna resten av vandringen innan mitt flyg går hem eller om jag kanske måste hyra en cykel? Det blev jag faktiskt lite sugen på. Finns att hyra för 45 euro per dygn. Sen har jag hunnit fundera på att beställa en Fanta limon, eftersom rödvin mitt i solen får mig att bli lite dåsig. Jag kanske kan ta ett dopp till eller sätta mig i trädgården på härbärget. Eller räkna en gång till hur långt jag har gått: 230 km? Det är typ 620 kvar. Shit Fan. Om tårna går av efter 200 km, vad är det som lossnar nästa 200?

Sju timmar kvar till middag.