Vi ska vara med i TV, så jävla tacksam

Vi ska vara med på TV. Det känns jättekonstigt, extremt hemskt och sjukt spännande på samma gång. Det spelades in i höstas och kommer att sändas i nästa vecka.
Orsaken till att vi är med är att Patrick ramlade ihop förra året. Eller kanske för att jag skrev om att han ramlade ihop.
Men jag hade ju inte skrivit nåt om han inte hade ramlat ihop. Så det är ju på grund av honom som vi ska vara med i detta TV-program. Så egentligen borde han gått själv. Så det så.
Jag var så jäkla nervös. Bytte kläder säkert 15 gånger. Sprang till frissan. Ska man sminka sig? Äger jag nåt smink?
Men Patrick säger att det är på grund av mig, vi åker dit. Att allt är på grund av mig, att om jag inte hade skrivit, hade dom inte fått reda på vad som hänt.
Nä, ingen hade fått reda på nåt och det spelar ingen roll vad jag har på mig. Ta nåt sportigt. Du är alltid fin i håret. Varför ska du ha smink?
-Man glänser ju som fan i kameran, vet du ingenting eller?

De hittade min blogg och undrade om vi kunde hjälpa till. Det är klart vi vill hjälpa till! Om ni tror att vi kan vara till någon hjälp?
Ja, jag är bra på att prata. Han är också bra på att prata. Det blir bra.
Jag gillar att prata om det som hänt, om mina känslor och om min ilska. Om sånt som man kanske inte får säga.
Jag har lätt för det.

Men det kan inte hjälpas. Det är klart att jag fick tunghäfta när kameran gick igång. Hur ofta har man en mick rakt i ansiktet, en kamera framför sig och en lampa vid örat. Det kändes verkligen jättenaturligt och avslappnat, eller inte.
Nu har jag förstås ångest över om jag sa något överhuvudtaget. Eller bara var pinsamt tyst och till ingen nytta alls.
Den familjen som vi ska hjälpa. Jag vet inte vad jag ska säga. Men de har varit i helvetet och vänt. Jag kan inte ens föreställa mig.
Men vi åkte dit och försökte hjälpa till. För vi har också haft ett litet helvete och vi kom tillbaka. Med humor, det kanske är unikt för oss, att vi är brutalt ärliga så det blir komiskt?
Jag vet inte om det hjälpte dom, men det har hjälpt mig. Många andra har också kontaktat mig för att de blev hjälpta av det jag skrev.
Jag kan inte göra mer än att vara tacksam att jag får dela med mig.

Vi åker dit på grund av händelsen, som förändrade våra liv.  Kommer det något gott ur det här nu? Att vi hjälper andra?
Helvete, det känns konstigt.
Han är pragmatisk.
-Det har ju ändå hänt, säger han. Och du var tvungen att skriva om det, du hade inte bearbetat det annars. Så är det.
-Men jag visste inte. Att så många är så ensamma i sånt här. Jag trodde att det bara var jag och kanske du som ville läsa. Jag visste ju inte.
Det hade kanske varit bättre om jag inte hade skrivit. Då hade du aldrig vetat. Vad som hänt. Det hade varit bra. Då hade jag sluppit vara nervös nu.
-Men då hade vi inte kunnat hjälpa till. Hjälpa nån annan som fått hjärtstopp.
-Det är ju sant. Fast jag vet ju inte om vi kan hjälpa. Vad kan vi säga som lindrar. Denna jävla ångest.

Det är så det är för de flesta. Att de inte har nån som skriver. Nån som berättar det som hänt i deras liv. Ingen får reda på nåt och ingen frågar.
Och ingen bryr sig heller om den anhöriga. Hon har ju inte varit med om nåt.
Jag vill inte komma ihåg. Jag önskar jag kunde radera de hemska minnena ur min hjärna.
Det har aldrig hänt. Det var inte så farligt. Det var aldrig så nära. Du var nog inte död.
Men jag är den där jobbiga som skrev ner ditt liv. Du kan aldrig radera det som jag har berättat.
Från den där dagen, när jag sprang uppför den där backen. Och du låg där helt lealös, i T-shirt, med gula ögonvitor och blod i den vita snön.
Endast 5% överlever ett plötsligt hjärtstopp utanför sjukhus.

Jag hoppas innerligt att vi kan hjälpa någon, med vår historia. Eller åtminstone öka förståelsen för det som hänt oss och vad man går igenom som anhörig till ett plötsligt och helt oväntat trauma.

Var rädd om varandra livet är jävligt skört. <3

Sofias Änglar, sänds på måndag 12/2  kl.20.00 kanal 5 eller dplay.se

Se till att inte missa nya inlägg! Gilla mig på facebook!