Jag tog en 1000-lumen lampa. Alltså en såndär lampa som lyser skitstarkt. Med extra starkt batteri. Den lyser upp hela gatan, alla cyklister framför mig, alla reflexprydda skoöverdrag bländar mig. Jag ser alla ojämnheter i vägbanan. Superljust. Alla flugfän i världen dras till min lampa. Jag praktiskt taget inhalerar knott, som en val som suger i sig plankton. Skalbaggar slår mot mina cykelbrillor som småsten och nattfjärilarna viskar mitt namn.
Batteritid 4-6h, stod det på paketet. Efter 2,5h slocknade lampjäveln och då var det ju fortfarande mörkt. Riktigt mörkt och kallt. Skitfan. Och mina vänner är borta. Jag står och väntar, men dom kommer inte. Har dom kanske cyklat förbi? Eller tagit bussen tillbaks?
253km kvar
Nyss var det 25 grader och strålsol. Så här står jag i kortbyxor och korta cykelhandskar. Nu kan det inte vara mer än 5 grader och fartvinden gör att tårarna sprutar bakom glasögonen. Den glansiga ärmen från cykeltröjan ger inte mycket till tröst när jag försöker torka mina kladdiga kinder och saltet svider.
217km kvar
Jag kan inte vänta längre. Jag håller faktiskt på att frysa ihjäl. Jag cyklar iväg och ångesten över tiden som återstår i mörkret på cykeln, utan vänner, håller mig sällskap. Jag tänker inte alls. Jag önskar att jag vore en sån som bröt lopp när det inte går längre. Men jag vet inte om ångesten för kylan och för att cykla omkring i random och röriga klungor slår ångesten av att faktiskt kliva av cykeln för gott.
198km kvar
Himlen är svart. Månen är en strimma. Jag är ensam. Vart är alla? Har jag cyklat fel? Vart är nästa depå? Säljer dom lampor där? Säljer dom jackor? Eller skoöverdrag med reflexer? Täckbyxor? Fan jag fryser som ett jävla as. Läpparna spricker och händerna har fryst fast i styret, jag kommer aldrig mer kunna släppa det. Det rinner ur ögonen. Jag vet inte om det är för att jag gråter eller för att det är så jävuliskt kallt. Det här kommer aldrig att gå. Vems idé var det egentligen att cykla omkring i mörkret kring en jävla sjö? Och varför tänkte jag att det var en brilljant idé att göra det i kortbyxor? Jag drömmer om långkalsonger och en termos med varmt kaffe. Varför har inte jag också en cykelkorg med sovsäck och filt?
Klockan är 02.30 och det blir nog ljust snart. Är det olagligt att cykla omkring på gator i mörker förresten?
Himlen färgas, en kant syns och det ljusnar. Snart, snart kommer jag att tina upp. Så fort solen kommer fram. Snart. Jag börjar sjunga. Allt möjligt. Jag är kall, uttråkad, trött, less och jävligt kall.
Jag drömmer om en varm bastu insvept i ett duntäcke.
Jag har i princip hela natten tänkt att det blir gott med en varm lasagne. Men när jag kommer fram till Hjo, är jag inte alls sugen på någon jävla lasagne. Klockan är ju liksom 05:30. Fuck. Tar en kaffe och kissar för femtioelfte gången. Jag lovar man blir extra kissnödig när man har på sig hängselbyxor utformade för herrar, som är jävligt krångliga att ta av, då man måste av med väst och tröja och sen dra ner hängslena.
129km kvar
Jag cyklar vidare mot soluppgången. Det är så långt kvar och jag är så trött. Jag sjunger igen. Jag försöker peppa dom andra jag cyklar förbi. Ingen svarar. Jag är ensam med mina tankar i världens största motionslopp för cyklister.
En klunga kör förbi, saktar in “Heja Team Skoda! Du ser stark ut!” Sen svischar dom förbi. Jo jag ser stark ut, sure! Ser du inte isen som ligger som en hinna på mina kinder? Såg ni inte hur jävla kall jag är? Mina händer är som isstumpar och mina fötter har ramlat av, vill jag skrika, men istället gråter jag en skvätt bakom solglasögonen.
Och nu svullnar mina ögon upp, det svider och det känns helt galet. Allergishock?
-Det ser ut som du har fått nåt i ena ögat, säger sjukvårdaren.
-Jo en massa skalbaggar typ.
-Du klarar dig i mål.
-Ok. Fan också.
Nämen! Kolla där! Min cheeseburgare har legat i min ryggficka hela den här tiden! Ojojoj! Mmmmm. Den var nästan god.
Jag kommer cykla hela vägen i mål nu. Inga fler depåer! Det har jag liksom inte tid med jag har ju redan spenderat 1,5h i depåer, dom är bara tråkiga och den som bjuder mig på en endaste bit äcklig saltgurka till, slår jag ner!
75km kvar
Men när depån i Hammarsundet kommer svänger jag in automatiskt. Jag tuggar på saltgurkan och sköljer ner den med blåbärssoppan. Fan vad skönt att kliva av en stund och kissa. Jag är mästare i snabb-bibs-avtagning numera. Bibsjävlarna stör mig inte alls längre. Sista biten nu.
43km kvar
Jag längtar efter att få sova. Eller få en liten punktering, så man kan få ge upp. Jag är så jävla trött. Dödstrött. Jag har faktiskt aldrig varit så trött. Inte ens när jag hade småbarn hemma som inte sovit en hel natt på över 3 år var jag så här trött. Fler och fler cyklister ligger i dikena och vilar i solen med cykeln över sig. Eller hallucinerar jag? Spelar ingen roll att det bara är 2 mil kvar eller 5 km. Det ser så skönt ut där dom ligger och sover. Vem fan vill komma imål liksom, vem faaaan bryr sig? Det är ett under att jag sitter kvar på cykeln.
Och jag sitter kvar på cykeln och trampar. Och trampar. OCH TRAMPAR. Har inte nämnvärt ont i rumpan faktiskt, är bara lite stel, fötterna har börjat tina upp och gör jäkligt ont. Nacken har knakat till och det strålar ut i armarna, det blixtrar till i händerna. Magen gör ont. Men annars mår jag finfint.
Först efter mål, när jag suttit i solen i dom där efterlysta 25 graderna och fått mat, då börjar jag bli varm. Och längtan efter att flytta in i en bastu och bada i heta källor resten av livet avtar. Jag tar av mig västen och ärmarna, tvättar mitt svullna ansikte och byter skor. Jag ler inte. Nån grattar mig på sms och nån upplyser mig via messenger, om att jag faktiskt var 2 timmar snabbare än förra året.
Om jag inte varit så trött, hade jag nog kanske lett, men just då var gråten närmare.
Pingback: Klungcykling sub 1000 - Chaly.se Livet, träning och annan skit