Det är ju grymt skumt alltså. Det här med att köra Vasaloppet. Ja eller öppet spår i mitt fall.
Varför ska jag göra det? Nån kung för länge sedan skulle ta sig från Sälen till Mora. Vem fan bryr sig?
Att göra en svensk klassiker lockar ju många. Men har inte både grannen och den där morsan på dagis och svågerns kompis och kollegan redan gjort den? Vad blir då så speciellt med att köra dessa lopp?
Man kanske inte ska fundera på det såhär dagen före the loppet, men jag kan inte låta bli. Vad är min motivation egentligen? Hur orkar jag?
Vad ska jag tänka efter 3 mil? Eller när jag bara vill lägga mig i en snödriva efter 5 mil?
Jag är stark? Jag fixar det här? Jovisst, men varför?
Jag vill klara nåt fysiskt. Jag vill lyckas med nåt. Göra nåt som inte alla orkar. För det är ändå många fler som inte klarat. Inte har väl den där andra grannen, brorsan eller kompisen klarat det här?
Jag har satt detta mål. Det är ett fiktivt mål, alltså ett taget mål i brist på annat. Men det lockade mig ändå, när jag satte det. Lite mäktigt. Lite coolt.
Ett fiktivt mål som jag har gett ett värde, ett värde och min personlighet.
Målet väger nu tungt, och det skulle smärta att inte klara det. Smärta mer än mina muskler gör i morgon. Smärta mer än besvikelsen.
Vilken idiot som helst klarar ju det här.
Ja det känns ju fint, nu sällar vi oss till idioterna!
Målrakan ikväll vid tjejvasan, Mora.