40 tåhävningar utan problem! det ni!
Fiber husk mot hemorrojderna! Hurra!
Promenad ner till sjön! Funkar.
Men tristessen över vilan finns kvar, liksom kliande åderbråck. Hur motivera sig själv för att inte tappa träningssuget? För att inte deppa ihop helt?
Med motivation som är helt beroende av att bli bättre och hela tiden göra framsteg, behöver jag nu hitta lugnet i att vara där jag är. Och tycka att det är ok.
Jag har liksom inget annat val.
Eller har man ett val att lägga sig i den djupa depressionens avgrund? Väljer man att gråta hela dagen av frustration och utbrändhet? Kan man bränna ut sig om man gör ingenting förresten?
De säger att man bränner ut sig för att man inte kan påverka sin situation. I det fallet ligger jag ju i riskzonen. I fall det är sant. I fall jag väljer denna sanning. Skulle inte tro det.
Jag är inte den trötta njutartypen som behöver ta igen sömn eller vila eller nåt heller. Jag vilar när jag behöver. Inte behöver jag semester för att vila. Sol och badsemester är ju ett grymt straff för mig, så jäkla tråkigt!! Semester med 10h träningsdagar det kan jag ju betala hur mycket som helst för. Då lever jag. Och njuter och vilar i sinnet.
Annars går det liksom för fort i tanken och om man inte kan vila hjärnan är det ju liksom ingen semester.
Jag vill inte sluta tänka, men jag vill sluta loopa tankarna. Jag vill få nya tankar, jag vill se hur långt jag kan pressa mig utan krav på någon som helst annan prestation. Träna utan att tänka på företaget, tvätt och matlagning. Träna utan att känna att jag måste skynda mig, utan att höra barnens gnäll, utan att bli saknad då jag är borta.
Träna för mig och BARA för mig. Det är min längtan efter vilan. Och så längtar jag lite efter denna bok som jag beställt:
http://www.runnersworld.se/shop/viewproduct.htm?ID=46