Topptur med dödsångest

Temat på dagens aktivitet med Adventure Academy var topptur och laviner. Lavinkunskapsteori inomhus och topptur på kvällen i min hemmabacke, Ekebyhovsbacken. Topptur innebär att man går uppför backen med stighudar på skidorna, men detta inlägg kommer inte att handla så mycket om just det.

-Vi ska åka där.
Han pekar med hela staven. Jag stirrar på honom.
-Varför ska vi åka där?
-Vi är ju i vägen på pisten.
-Jag vill inte åka där.
-Sluta larva dig. Det är mycket bättre om vi åker där, vid sidan av pisten. Var inte så grinig hela tiden.

Jag fryser till is. Det ser ju precis ut som där du låg. Du var helt tyst då. Allt var tyst. Alldeles för tyst. Jag tänkte bara på att du frös. Och att du inte var platt. Ifall du var död så borde du ju sjunka ihop. Så du var nog inte död ändå. Fryser du? Jag slängde på dig min jacka. Ett, två, tre, fyra, fem, sex, sju, åtta. Nån räknade. Jag tittade på, när de andra gjorde HLR. Skum kom ur din mun, blod kom på min jacka. Jag stod där i T-shirt och skrek. Stirrade på röd snö och obrydda skidåkare. Och på dig, som inte alls hade sjunkit ihop. Ännu.

Nu skriker nån på mig.
-Va, vad säger du? Men jag har ju sagt att jag inte vill åka där.
-Sluta nu. Kom igen nu, Chaly. Sluta larva dig. Du fixar det.
-Hör du dåligt eller?

När du låg där bredvid pisten. Det var bara konstigt. Tyst. Och sen det där väsande ljudet.
Varför sa du inget? Du vaknade inte.
Det såg ut som här. Men jag vet att det inte var här. Jag vet, jag bara larvar mig. Allt är i mitt huvud. Skärp dig, Chaly. Varför tänker jag på det nu? Helvete. Varför kommer det upp fortfarande. Det är 11 månader sedan. 11 långa månader. Inget är sig likt. Din hand är kall. Jag känner inte igen hur du luktar.

Jag kliar bort svetten i pannan med min stav. Ajfan.
-Jag vill inte åka här.
-Sluta vara så jävla tjurig.
-Jag vill inte gå på topptur i Ekebyhovsbacken. Det är ju inte ens en backe. Det är en fjuttkulle.
-Sluta larva dig.
Det här är larvigt. En jävla larvig aktivitet.

Jag ser dig, Patrick. Allt är ok. Du behöver bara resa på dig. Så går vi härifrån. Res på dig! Men res på dig för in i helvete! Du kan inte ligga här i bara T-shirt. Varför fryser du inte?

-Jag får inte luft. Jag har ingen astmaspray med mig.
-Va?
-Den ligger i bilen. Jag måste kräkas.
Jag börjar dra in luft och tårarna rinner stilla nerför kinden. In genom näsan, ut genom näsan. Högljutt. Helvete. Kom igen. Sluta larva dig. Skärp dig för fan. Helvete heller. Jag stakar iväg. Skidorna vi har fått låna är lätta och hala. Jag glider och stannar.
-Kom igen nu, Chaly! Det går jättebra det här!
-Håll käften för fan.

Varför umgås jag alltid med såna där pushiga människor? Vart är allt inkännande och förstående folk? Kanske har jag tröttnat på dom. Och nu är de borta. De otåliga väntar. De som får mig att göra obehagliga saker. Pressar mig utanför min zon. Det är de som får mig att komma ut på andra sidan. Helvete. Vem har sagt att jag vill gå bredvid den här jävla pisten? Det ser precis ut som det såg ut där han lagt sig, när han fick hjärtstopp. Alla skidåkare på pisten bara åkte förbi dig då. De såg dig inte. De märkte ingenting. Det blev mörkt. Skulle det va slut nu? Här i en jävla skidbacke?

-Men va fan. Jag vill inte gå här.
-Nu gör du som jag säger och går efter dom andra.
-Va vad sa du? Jag hör ingenting.

Patrick, vakna! PATRICK! Va fan! VAKNA! Varför hör du inte mig? Jag är här. Jag är här.

Jag visste inte att du skulle dyka upp här, i den här jäkla backen. I den här situationen.
Det är så jävla rörigt här. Det är så jävla oplanerat. Jag får panik.

På nåt sätt kommer jag upp. Jag står längst upp i Ekebyhovsbacken. Man ser ända till Flottsbrobacken härifrån, så jävla roligt. Verkligen. Men jag känner ingenting, när jag tittar ditåt. Är det nåt fel på mig eller? Den är också upplyst, precis som den var för 11 månader sedan. Vi åker aldrig här eller där. Vi åker inte skidor i Stockholm. Jag tänker inte åka ner. Det kan du ju fetglömma. Men jag säger inget. Några småbarn swishar förbi. Så jävla brant kanske det inte är förresten. Jag drar bort stighudar och ändrar bindningen på skidorna, klickar i foten, mina händer darrar, jag tappar stavarna, jag böjer mig ner. Mina äventyrskompisar småsnackar, ingen märker att jag håller på att kräkas. Sluta larva dig nu för fan! Jetzt stell dich nicht so an! Tu doch nicht so! Kopf hoch! Das schaffst du schon. Jag tar upp stavarna och jag kastar mig ut. Låter vinden torka bort mina tårar. Det går fort och jag har kontroll och jag svänger och bromsar och släpper taget. Livet är kort och backen är kort. Alldeles för kort.