Blöta fötter försökte man undvika i minst 1,5km, tills man insåg att det är svårt att hålla fötterna undan vatten när man simmar.
Startar i fel stargrupp, försöker att inte ge upp när alla springer om. Be though! NU!
Skärpning!!
Kalla fötter, iskalla lår, frusen mage och tappad känsel. det känns ingenting uppför slalombacken, hur fan ska man kunna springa nu? typ. 2,5 km på 25 min.
Oj hur ska detta gå?
Sen är det löpning, löpning, löpning. Lite i skogen lite på grusväg, lite upp och lite ner, lite klättring, några hopp, på några åkrar. Halkar lite hit o halkar lite dit. Foten är tejpad och håller! Kors i taket!
Sen kommer sanden! Eller SANDEN.
Tur att man spenderat en hel barndom med att leka superman i sanddyner. Nedför är det här jag springer om flera stycken, känns bra! heja, heja!! precis innan mjölksyran biter tag i orken och jag klättrar uppför. Superman. Superman. Fucking Superman!!!
Heja, heja. Säger någon. Fuck you!
Nä nu skiter jag i det här. Nu lägger jag mig ner så får dom hämta mig. Så hör jag flås i nacken.
Nä nu djävlar!! Superwoman!!!
Ibland är det bra att vara lång, jag hoppar över diket med lervälling. Hör hon bakom mig ramla. Plask. Oj. men inser snart att Det gjorde inget alls. Vi ser alla ut som hon när vi simmar genom nästa hinder. Tjärr som luktar sådär.
Nästa år igen!! Älskar mjölksyra!!