För alla er som inte burit en spinningcykel förut: den är jäkligt tung. Men nu sitter jag iaf här på cykeln. Jag ville bara skrika: “detta är premiärturen sen cykelolyckan!! Jag har inte cyklat på 6 veckor, inte sen jag bröt 11 revben, punkterade lungan och bröt skulderbladet! Hallå!!!”
Men passet börjar och mina glädjetårar blandas med svett som droppar från pannan. Ingen anar nåt. Jag känner ingen här.
Instruktören skriker lite då och då högt på spanska. Han byter hejvillt låt när han tröttnat med ett stön och vi ömsom sitter ömsom står.
Nytt för mig: stöd lätt med fingerspetsarna på styret och håll rumpan i luften stilla, trampa som sjutton. Han pekar på magen. Ja jag känner! men inte bara i magen…
Sen trampa trampa trampa. Jag uppfattar ett “vamos! Let’s go!!” Och nu snurrar benen. Han hoppar av. Kommer fram. Vevar med armarna i luften precis bredvid mig och inte fan vågar jag sakta ner nu. Han ökar motståndet. Min puls går från 155 till 179. Tummen upp! Yes! Jag älskar honom!
Jag vill bara skrika: det är min första runda sen olyckan!!!
Och även fast jag står still ger mig fartvinden tårar i ögonen som blandas med svettdroppar från pannan.
