180 cyklar, kvav luft och tjock svett hänger i luften. Salens väggar är svarta skynken, det är mörkt och varmt. Hon skrattar, alla skrattar. Det är söndag em och det är nära slutet av en intensiv helg.
Jag behöver verkligen frisk luft, tänker jag, precis när vi kör igång.
Musik, röst, ljus och stora skärmar. Allt är synkat, konceptet är genomtänkt.
Wow!
Shit vad jag trampar. Trodde inte det fanns någon ork kvar. Men kag glömmer bort att mina ben är slut efter två dagars intensivt knäböjande. Är det hon? Är det musiken? Eller ljuseffekten? Eller filmen på de stora skärmarna? Jag vill bara ge allt. Framåt!
Svetten kommer plötsligt och överallt. Jag svettas som en galopphäst en varm sommardag.
Jag ler. Och jag är inte ensam. Hela gänget jublar! Yes! Vi är med! 180 personer! Yes! En till intervall! Highfive!!!
Jag i min snygga tröja från Facebookgruppen med samma namn.
Hon var faktiskt så bra som alla säger!
Hon förklarar passet och tar sig tid att gå igenom mjölksyratröskeln.
“Hur tror ni mjölksyra känns? Känns det sjukt jobbigt? Va? Jag tror att minst 50% här inne tror att det känns skitjobbigt! Men det gör det inte. Det känns lite pirrande i musklerna och gå inte över den känslan! För då orkar ni ingenting och blir stumma!”
Akta er för att gå över tröskeln. Och det gjorde vi. Och vi vann. Allihop.
Se mer på:
http://jessicaclaren.com/wordpress/