Specialisttandläkare för barn

-Hej Juni! Vad trevligt att du är här igen! Och har du med dig mamma den här gången?
Juni nickar och pratar och pratar, om att hon inte har hunnit äta innan, eftersom man inte fick äta på tre timmar innan det här besöket och hon vaknade så sent. Så om de kunde skynda sig liiite hade varit bra, eftersom hon är SÅ hungrig!
Den gamla tandläkaren, alltså den vanliga, där hela familjen gick, alltså icke specialisten, sa att hon alltid skriver en remiss till barntandläkarna när det kommer såna här barn. Ja, du vet, sa hon urskuldande. Såna som pratar så här mycket.

Specialisttandvård, till min lilla dotter. Det är nåt fel på hennes gamla mjölktänder, de vägrar ramla ur och nu har det blivit stora hål.
-Jag är rädd för sprutor, mamma.
Hon tittar på mig med stora, blåa ögon.
-Va? Är du? Varför det?
-Jo, mamma, jag är jätterädd för sprutor, så därför måste vi åka till den där special-tandläkaren. Det är bara de som kan ta bort tänder utan spruta.
-Jasså, kan de?
Hon har dragit ut tänder förut. Patrick brukar få ta henne dit. Jag har sprungit tillräckligt med barn på BUP och MVC och BVC å jag vet allt, att jag försöker ducka alla blodiga tandläkarbesök. Men idag hade han ett viktigt möte, så då gick det inte. Han kanske anade vad som komma skulle.

Tandläkaren skrattar och ger Juni nånting att dricka.
-Vi ska skynda oss så mycket vi bara kan. Skål nu då!
Juni drar ihop hela ansiktet, innan hon smakar. Hon håller krampaktigt med sin lilla hand om armstödet på tandläkarstolen och samlar mod. Hon vet att det smakar illa. Ett, två, tre, räknar hon tyst för sig själv, häller i sig drycken och tar en flourtablett direkt.
-Här kan du dricka lite vatten, men svälj inte tabletten! Säger tandläkaren.
Juni dricker tacksamt.
-Mamma, jag fick dricka vatten.
Känner mig lite ojdå. Nej det fick du ju inte hemma. Fastande stod det ju.
Sen börjar Juni sjunga. Vilken bra musik de har här! Bästa låten! Vi bläddrar i en bilderbok och strax är Junis ben så tunga, så tunga.
-Jag måste testa att gå mamma.
-Öööh, nej! Det är en skitdålig idé faktiskt! Nej, Juni ligg kvar.
Men hon bara skrattar och sluddrar. Haha, mamma. Jag vill dansa.
Jag håller i dottern så att hon inte kastar sig ner från tandläkarstolen. De sa en kvart. Om en kvart har det verkat ordentligt. 10 min kvar. OM vi kommer härifrån inom en timme, så hinner jag gå på min föreläsning. Juni får följa med, hon kan sitta och titta i sin Ipad. Det blir bra. Hon är ju så lätt att ha med.

Två tänder ska ut och en lagas. Det rycks och det slits. Juni kvider och sparkar. Skit. Jag trodde inte hon skulle känna nåt. Fan också. Mitt lilla hjärta. Det måste sys också, tre stygn. Jag försöker att ömsom inte titta, ömsöm inte kräkas, ömsöm krama hennes hand hårt.
Hon får en liten påse med blodiga tänder i. Hon sluddrar nåt om att hon ska lägga de till tandfen, men bara en i taget, för att få mest utdelning. Och jag säger nåt om att tandfen har slut på kontanter och om det är ok om den swishar Juni istället? Juni säger men mamma, du fattar ju ingenting och jag säger men jag kan föra över på veckopengs-appen och Juni frågar om jag har dragit bort det där hon köpte sist och jag säger nej och då är vi kanske kvitt för tänderna och Juni säger att jag är tråkig och hon vill behålla tänderna själv så länge.
Väl på väg i bilen får hon panik, eftersom den ena tanden i påsen har tappat halva sin rot. Jag säger att jag vet att tandläkaren slängde den biten, så hon inte skulle få den i fingret, men Juni tror mig inte och skriker på mig.
-Du måste vända, jag har kvar nåt i tanden, det gör skitont.
Och jag säger att nej, det är inte kvar nåt. Jag såg det. Jag såg tandläkaren slänga den biten, ljuger jag. Men mamma jag känner att det är kvar nåt. Jag har aldrig haft så ont någonsin i hela mitt liv.
Och jag tänker shit bedövningen släpper, hon måste ta en ipren och börjar rota i min ryggsäck som ligger på baksätet, där har jag allt. Hon gråter och säger att hon inte tänker göra nåt förstäns de har satt tillbaka tanden, för såhär ont gjorde det aldrig innan. Och jag säger att det går över strax. Och hon säger nej, det kommer aldrig gå över och jag säger andas. Och hon skriker JAG KAN INTE ANDAS, får panik och hyperventilerar. Jag säger att vi ska åka och köpa glass och hon säger att hon hatar glass, att jag borde veta sånt om jag var en riktig mamma och jag försöker med pizza eller choklad och hon säger att hon kan äta vadsomhelst om de sätter tillbaka tanden. Men sen går hon ändå med på choklad, men slutar inte gråta. Hon skriker och sparkar och det hela är helt absurd. Så vad gör man som en sympatisk och trevlig mamma? Jag börjar skratta. Helvete. Förlåt älskling, men när jag var liten drog de mina tänder utan bedövning, det var nog nästan bättre och hon säger att ingen är intresserad av hur det var när du var liten mamma. Och jag säger att jag är ledsen att hon ärvt mina skittänder.
Hon skriker så jävla mycket och jag funderar på att åka till akuten och släppa av henne där. Men jag säger att vi åker hem nu och skiter i föreläsningen och hon säger att det gör ont och att det är nåt fel och sen klappar hon ner solskyddet i bilen, spottar ut blodiga kompresser och speglar sig och innan jag hinner säga, “spotta inte blod på sätet, det är faktiskt en ny bil och får man aldrig ha nåt nytt när man har barn”, skriker hon rakt ut att det är nån svart tråd i hennes mun och jag säger att det är väl stygnen och hon frågar vad? Och jag säger att tandläkaren sydde ihop det lite. Hon frågar, med en nål? Jag svarar inte.
Ringer Patrick jävligt irriterad och säger att jag aldrig mer kommer ta några jävla tandläkarbesök, så mycket kan han ju för fan ha klart för sig. Och Juni säger åt mig att sluta svära, det sitter faktiskt barn i bilen och jag börjar skratta och Juni skrattar och Patrick skrattar och vi åker och hämtar glass och choklad och pizza och knaprar Ipren resten av kvällen.