Camino de Santiago med två barn, 10 och 12 år. Höstlov och ledigt från skolan. Vi är inne på vår sista vandringsdag. Dagen före se här.
Det är nästan 13 km till los Arcos och som är vårt mål. Härifrån har jag lovat att vi tar bussen till Logroño och i Logroño tar vi in på hotell med eget badrum. Därifrån åker vi sedan till Madrid.
Idag är det varmt och soligt och långt. Vi är helt dammiga när vi kommer fram till Los Arcos. Här sover vi på vårt sista Albergue och äter vår första Pilgrimsmeny. 3 rätter och vin/vatten. Amadeus var jättenöjd, han fick både spagetti bolognese och chicken nuggets och sen glass. Såhär trodde jag ju att vi skulle äta varje dag.
Lite tidigare:
Hur är det att gå här, tycker ni?
-Det är väldigt najs faktiskt!
-Ja, det är inte bara dåligt, fast det är ju inte extremt bra heller.
Vad är det bästa med att gå här?
-Det är att jag inte är själv här, utan att ni är med.
Hurdå menar ni? Jag förstod först inte vad de menade, men båda två tyckte att det bästa med Caminon var att vi gjorde den tillsammans. Inte utsikten, prestationen, historierna om halshuggna helgon eller kyrkorna, utan sällskapet var det bästa. Men gud, vad dum jag är. Jag får tårar i ögonen. Mina barn tycker att det är VI som är det viktigaste, medans jag tycker det är coolt att vi gått över 65 km. Åh herregud!
Jag har alltid tänkt att jag vill göra det här själv. Gå Camino de Santiago i flera veckor. Kanske gå den lite snabbare än standard. Att det är något som är viktigt för mig. Nånting som jag vill prestera, någonting att kryssa bort från min bucket-lista. Men redan andra dagen pratade barnen om att det var så härligt att vi var här tillsammans. Jag var lite trög och ganska stressad. Men typ tredje dagen var allt ok och väldigt lugnt även för mig. Jag behövde inte gå fort eller hetsa. Timmarna vi var ute blev viktigare än kilometrarna vi la bakom oss. Men nästa nivå är ju att vi är tillsammans som är grejen.
-Ingen kan gå härifrån, ingen kan gå mitt i när vi pratar.
-Ja, vi ska ju alla gå ditåt.
-Bara mamma vet hur långt det är kvar.
Inte ens mamma vet hur långt det är kvar. Mamma har nämligen stängt av sin Suunto träningsklocka, som normalt mäter hastighet och längd och höjdmetrar och puls och annat extremt viktigt i mitt tidigare liv.
Los Arcos, vi hittade äntligen en pilgrimssnäcka i affären! Yey!