Jag biter mig i läppen och kör in naglarna i min hand. Inte gråta nu, skitfan. Jag sätter på mig solglasögonen och kväver min smärta. Fan också. Det gör så ont. Han ville ju så gärna och nu vågar han inte. Och jag får honom inte att göra det. Det gör så ont i mitt mamma-hjärta att han är så besviken.
Att ett misslyckande känns så fysiskt smärtsamt har säkert med min stressnivå efter Patricks hjärtstopp att göra, jag kan inte förklara det på nåt annat sätt. Men det hjälper ju inte där och då att fundera på varför jag mår så dåligt.
Vi skulle testa att dyka, med riktiga tuber och allt. Sonen tjatade och ville jättegärna scuba-diva. Han hade sett på youtube, nån som letar efter saker i grumligt vatten och det var jättecoolt ju. Och jag blir pepp. Vi skulle ju göra riktiga saker! Som inte innefattar wifi eller arkadspel. Yey! Resten av familjen vägrar, men är glad för det. Känns skönt att göra något bara vi två. Man kan säkert ändå inte dyka som hjärtsjuk. Try-dive är bokat!
Men det var svårt. Man flöt hit och dit, det var tungt och kallt och lite grumligt i vattnet. Dykarvästen hade en massa slangar och sladdar. Håret hamnar innanför dykarmasken och släpper in en massa vatten. Saltvattnet svider som fan i ögonen och vi ska öva på att blåsa bort det. Jag får panik och hostar. Men sonen börjar nästan gråta.
Det känns lite klaustrofobiskt och svårt att andas i munstycket. Och vi ska ner på 6 m djup, ojoj, vad är det för äventyr du släpar med din gamla morsa på? Känns sådär faktiskt, men jag säger inget, klart vi fixar det här! I vanliga fall när jag simmar känner jag mig lätt och flygande, ett med vattnet och kanske lite illamående. Nu bara tung och illamående, med jättestora fenor som är i vägen.
Vi hinner se lite gråa genomskinliga fiskar på det grunda vattnet, innan sonen bara måste upp. Det svider i hans ögon och jag ser att dom är alldeles röda och svullna.
-Men kom igen, vi testar lite till bara. Vi har ju inte hunnit se några bläckfiskar än!
-Mamma, jag vill verkligen inte göra det här längre! Det gör skitont i ögonen.
Och du har rätt, det var obehagligt. Men om vi övar lite till, på grunt vatten. Då fixar vi det. Och så kan vi simma dit ut, över stupet och se de färgglada fiskarna och klipporna under vattnet.
-Jag vill verkligen inte, mamma.
-Men bara en liten stund till. Vi testar bara lite till.
Han har redan dragit av sig masken och tappat luftmunstycket, som hänger nånstans där bak, där man inte får tag i det. Hans väst är för stor och tuben åker omkring, det är svårt att hålla balansen.
-Jag är jättedålig på det här, mamma.
-Ja men det är klart, vi har ju aldrig gjort det förut. Vi måste öva.
Nu börjar du gråta och jag säger att vi tar en paus. Vi går upp. Jag är nästan lite lättad.
Den andra instruktören, blir irriterad och ropar från längre bort i vattnet.
-What´s up?
Ingenting, han vill inte.
-Ok, but of course you still have to pay.
Oj, vad opedagogiskt. Inget pepp, inget stöd. De ville bara ha pengarna. Såklart. Och det fick dom. Såklart.
Kan vi få testa i en pool, det kanske hade varit enklare?
Nej, det går inte att få till, det gör förresten lika ont att få poolvatten i ögonen som salt.
Jävla idiot.
200 euro för 20 min test på en meters djup. Jaja. Ibland älskar man sina barn lite extra.
Och hatar opedagogiska arrangörer.
Tips för dyk med barn:
Ha utrustning i rätt storlek
Dykinstruktörer som är vana vid barn
Testa i pool först
Ha inte röda ögon pga allergi innan du dyker ner i saltvatten
Dyk inte med en firma som inte gör en hälsodeklaration
Och som känns allmänt nonchalanta.
