Nu har jag gått klart hela Camino de Santiago. Och jag tänker inte gå en meter till. Någonsin. Hädanefter kommer jag att ta bilen överallt. Hör mina ord!
Efter 29 dagar är vi då äntligen i Santiago de Compostela. Eller i slutet drog vi faktiskt ut på det. Gick kortare dagsetapper och tog fler pauser. Jag ville inte komma fram. Samtidigt: jag ville inte vandra mer. Jag längtade efter slutet. Men vi hade ingen direkt tid att passa, så vi gick helt normalt, långsamt och pilgrimmigt. Camino-andan hade kommit fram till oss också till slut.
Officiellt är det 815 km (detta behöver vi diskutera mera framöver, hur lång är en Camino egentligen?) och så lyckades jag få in över 20 000 höjdmetrar, genom att kombinera två olika leder till Santiago: Camino del Norte och Camino Primitivo.
Nu hade jag varit borta ifrån familj och vänner, utan barn och utan Patrick i 30 dagar, om fyra dagar åker jag hem. Jag har inte varit själv på det här sättet, med endast en ryggsäck som sällskap, på över tjugo år. Jag har heller aldrig vandrat så långt och så länge.
Sammanfattning: Jag har gråtit mycket, haft tid för långa tankar, träffat massor med folk, haft jätteont i inflammerade muskler, druckit billigt vin och ätit flottig mat. Jag har varvat fräscha eukalyptusskogar med äckliga vandrarhem. Jag har svurit över all asfalt, över mina kängor och min värdelösa sovsäck. Det har funnits stunder då jag har undrat vad jag håller på med och legat sömnlös för att några jävla idioter snarkat i otakt hela natten. Jag har varit så trött, less, lycklig och lugn. Om vartannat.
Tankar första veckan: Jag ville att min vandring skulle vara riktigt hård eftersom jag var rädd för det som var hårt. Ifall det skulle bli för tufft, så kanske man skulle ramla ner och dö.
Precis som du nästan gjorde. har du inte läst om min mans hjärtstopp på ett motionslopp hittar du det inlägget här!
Jag ville att vandringen skulle kännas fysiskt, eftersom du sa att det inte kändes nånting. Du kände inte nånting innan du nästan dog. Du bara pressade kroppen för mycket tills det gick inte längre.
Jag försökte pressa mig för att komma över rädslan för att pressa mig.
Den ständiga rädslan jag har, när jag ser folk på Facebook springa, komma i mål, anmäla sig till lopp. Gör det inte, viskar jag. Gör det inte. Det är inte värt det. Ingenting är värt det. Jag vill inte höra den där rösten. Jag vill inte lyssna längre. Jag vill inte ta ansvar för andra. Jag vill bara gå. Och gå och gå. På en helig väg. Hur länge som helst.
Tankar andra veckan: Jag fick så himla ont, nästan på en gång. Jag blev så jävla besviken, jag kunde inte pressa mig. Det gick inte att gå igenom smärtan. Jag kunde inte göra det. Tänkte, nu kommer jag inte få svar. Jag kommer aldrig få veta. Jag måste, tänkte jag, jag måste tvinga mig. Det blir bra. Bara så kan jag bli fri. Bara så kan jag se att inget farligt händer, om man kör på istället för att lyssna på kroppen. Bara så kommer jag att sluta vara rädd.
Tredje veckan: Så jag fortsatte att gå. Tills det verkligen inte gick och då stannade jag. Och grät och var besviken. Den där jävla Caminon hjälper väl inte. Den är bara skit. Den är inte alls magisk. Den är bara tråkig. Och trist och skitful. Jag hatar verkligen den där jävla leden. Pilgrimsvandra, vad är det liksom? Hur kom jag ens på det här?
Fjärde veckan: Och mitt i gråten började jag skratta. Helt plötsligt, bara sådär. Håller jag på att bli galen nu? Är det därför folk gillar att gå här. Man blir sådär saligt galen. Nån la en hand på min axel, en annan nickade.
-Det spelar ingen roll hur fort du går, Caminon kommer att sakta ner dig. Det är inte du som bestämmer här.
Men det där måste ju vara symboliskt, sa jag. Att det inre blir segt, långsamt. När tankarna hann ikapp mig, insåg jag, att jag aldrig kommer att pressa mig för mycket. Det är fysiskt omöjligt för mig. Min kropp kommer säga ifrån och tvinga mig att lyssna. Så enkelt är det. Min kropp stoppar mig innan det är försent. Jag kommer inte vara med längre. Jag hoppar av, jag bryter, jag skiter i det. Ingenting är så viktigt att jag kan gå emot mig själv. Så har det egentligen alltid varit.
Jag är hård, men jag själv är hårdare. Det är nog en jävligt bra kombination. Även om det gör förinihelvetes ont i benen, att inse det. Jag lovar, nästa gång lyssnar jag liiiite tidigare.
Det har jag egentligen alltid gjort. Utmanat mig själv, tills jag klarat det. I min takt. Men fan annars kör ett helt Vasalopp på repet och tycker att det var kul?
Det är ju den jag är. Fortfarande.
De säger att Camino de Santiago levererar det du behöver och inte det du vill ha. Du går inte Caminon, det är Caminon som går dig.
Och sen de säger att den verkliga caminon/vägen börjar först när man kommer hem. Jomen tack för kaffet.
