Alltså, man kan ju köra en sprint-distans utan att träna så mycket före, tro inte att det är en legitim ursäkt att inte deltaga!
750m simning, 2 mil cykel och 5 km löpning. Låter inte så farligt. Eller hur? Varken jag eller min cykel hade varit på tur på flera månader före eventet. Cykeln hade varit på verkstan (styret, hjulet, däcket och växlarna var tvungna att bytas) och jag i nackkrage (revben, skulderblad och lunga skulle bytas, jag menar läka). Men tävla det skulle vi. Mr Bianchi och jag!
Nummerlappen skulle sitta som en flagga. Typ.
I år är det andra gången jag kommer att delta i sprinten i Stockholm. Detta år kommer jag att ha tränat före.
Mitt enkla mål är att förbättra min tid. Jag vill ha en tid som inte innebär att folk frågar om jag körde olympisk distans.
-Nä, svarar jag då, jag tog det bara väldigt otränat liksom. (den långa historian är förstås att dra allt det där om cykelolyckan, men vem orkar?)
Det gick bra och det var superroligt, även om folk tror att jag cyklade för många varv eller sprang vilse. Det är väl skitsamma hur snabbt det gick (eller inte). För jag är ju sedan dess en TRIATHLET. Ha! Och de flesta frågar ju inte om hur snabbt man sprang. De vet ju inte ens hur långt det var. De tror att man kört en ironman eller nåt och är mäkta imponerade ändå. Och det är ju huvudsaken, att folk blir impade över det man gör, eller hur? Haha.
Min egna fan-club.
Så i år tänkte jag förbättra min tid.
Så vad har jag gjort för åtgärder då?
Förra året fick jag total panik vid simningen och började någon slags tant-bröstsimmande. En snäll båt kom förbi och lät mig pusta ut lite och jag bröstade vidare, hela vägen. Det gick bra och jag kom inte sist.
Lösning inför i år: Jo jag går en simkurs i openwater crawl och simmar 3-4 gånger/vecka och jag kommer att ha testat min våtdräkt i vatten före. Helst kallt vatten. Nämligen Vansbro.
Förra året vid cyklingen så tappade jag vattenflaskan, vinglade, ramlade, klickade ur skorna försent och sen hoppade kedjan av när jag växlade. En snäll MC kom förbi och hjälpte till och jag rullade vidare med skrapsår och skärrad blick.
Min plan: Jag har kört med trainer hela vintern. Alltså ställt cykeln inomhus framför Tv´n och tränar med vattenflaskan. Ta ur, drick, sätt tillbaks, ta ur, drick, sätt tillbaks. Och förlora inte fokus! Titta på motspelarna i Tv´n! Växla upp, växla ner, fortsätt trampa, växla upp, växla mer.
Förra året ville benen INTE springa efter cyklingen och jag blev omsprungen av ungdomarna ur sista startgruppen (psykbryt). Men en snäll publik hejade fram även mig. Och hur dom hejade sen, man trodde ju dom menade allvar! Benen fick fart!
Nu har jag löpt nästan regelbundet hela vintern och jag är tack vare Öppet Spår grym på att äta gelé i farten. Mums…
På väg uppför slottsbacken kände jag mig som vilken vinnare som helst. Fy Fan vilken prestation!
Heja mig!
-Nu kan du kalla dig för triathlet! Sa speakern vid målgången.
Och det har du rätt i, det kallar jag mig för hela tiden numera!
Den blåa matten var tom i växlingsomtådet, men känslan av Stockholm Triathlon hängde kvar än en stund medans jag hämtade min cykel.