Promenaden utan dig.

Jag har gått en halvtimme och jag är längst bort på vägen nu. Då kommer de, de där jävla tankarna och jag har svårt att avgöra om det bara är fantasi.
Men va han inte lite väl trött när jag gick, var han inte lite varm? Var han inte sådär konstigt trött, borde jag ringa och kolla läget? Men jag vill ju inte väcka honom, han behöver ju säkert vila. Och barnen? Kan jag ringa till barnen? Nä de tycker ju bara jag är löjlig och så skulle de oroa sig för min mentala hälsa, de ringer säkert om det skulle vara något. OM det skulle vara något skulle äldsta sonen kunna börja med HLR. Han har gått den kursen flera år i rad i skolan och han har försäkrat mig att han kan det.
-Det är lugnt mamma, jag fixar det.
Han är stark, jag vet, han skulle tok-fokusera och inte släppa taget. Åh herregud, tänk om de inte hinner ringa mig? De måste ju ringa ambulansen och kan inte lägga på, de kommer guida via högtalare och då kan de ju inte ringa. Och finns det någon hjärtstartare här på landet? Kanske finns det på Konsum? Eller på golfklubben kanske? Men det är ju inte öppet nu såhär på kvällen, kan man bryta sig in? Åh fan vi har åkt hit utan att jag vet vart det finns en hjärtstartare och Konsum är skitlångt bort, tårarna stiger i ögonen, jag får svårt att andas och va fan, det är fantasi, han ligger i soffan och vilar. Det är bra att han vilar, att han kan slappna av lite grann. Kom igen nu Chaly, nu springer vi tillbaks. Fort som fan. Men va skit också. Adrenalinet rusar i magen, det är en föraning! Jag känner det på mig, nånting har hänt och här går jag och försöker träna hunden att gå fot. Vem fan bryr sig om hur hunden går liksom?
Spring nu. Kom hem fort, så du får se hur det är. Ska jag inte ringa lite snabbt? Nä jag hinner inte och blir sådär andfådd att jag tror att jag får en hjärtinfarkt. Det gör skitont i vänster sida. Nä det hade ju varit typiskt. Jag ser rubrikerna, “den hjärtsjukas hustru faller ihop på löprunda, av oro”. Nä det går inte, då kommer ju alla bara säga, ja jag vet jag känner henne, hon har ju alltid varit lite knäpp. Åh, jag borde inte springa. Jag vet ju inte om det verkligen är en nödsituation. OM jag går fort så tar det en kvart kanske, en kvart överlever folk med hjärtstopp om de får HLR. Din mamma kan säkert lösa av sonen, eller är det för tungt för henne? Hur lång tid tar det för helikoptern här ute egentligen? Åh herregud, jag har inte kollat om det överhuvudtaget finns helikoptrar här på landet. Bajs också. Fast din pappa skulle ju ringa mig om det hade varit nåt, ta det lugnt nu för fan. Det är inte så stor risk att det händer igen. Patrick är ju bättre än innan. Lagad och så. Jag känner i fickan och inser att mobilen inte är med. Åh helvetesjävlaharrang med svordomar. Nu får jag ju svårt att andas på riktigt och hetsar sista biten tillbaka. Hjärtat slår så jag tror att jag kommer nockas.
Och där sitter du i soffan, helt lugn, som om inget har hänt och kollar på iPaden med dottern. Jaha, du är ju alltså inte alls halvdöd eller nåt, ok. Fan skitockså, skönt för dig! Jag sätter mig på verandan och tittar på hunden. Hon springer omkring och gräver efter sorkar eller nåt och jag försöker andas lugnt. Regnet sköljer bort mina tårar och alla krav på vackert väder försvinner.
Det kommer va såhär ibland, jag vet, det är bara gilla läget. Så jag sätter mobilen på flygplan och kollar vart hunden har tagit vägen.