Jag skriver här om min upplevelse när min man Patrick 39 år, råkade ut för nåt extremt ovanligt och ofattbart, ett plötsligt hjärtstopp på ett motionslopp. De fann att hjärtstoppet berodde på en akut hjärtinfarkt i höger kransartär. Jag skriver här för att försöka förstå, för att bearbeta och för att berätta för honom vad som hände. Dag 3
Vill du hellre lyssna på denna historia? Den är numera även utgiven som ljudbok, finns hos tex Storytel, Nextory och Bookbeat. Länk till boken finns här.
Söndag 12/3 2017 kl 21.00
De väckte ju inte dig idag och allt besök har gått hem för dagen.
Du fortsätter att sova och jag sitter här igen med nattpersonalen. Undersköterskan är här hela tiden och hon har stenkoll. Jag litar på henne. Hon kan dig. På dagen var det så många olika hela tiden och det kändes lite rörigt. De var mest stressade över att du hade så många besökare och det är klart, det hade du också och nu är det ju bara jag som är här.
Du fick inte vakna idag men nu på natten ska de börja värma dig. Eller snarare sluta kyla dig, så kyldräkten slås av. Den är som en plastjacka med korta ben som fylls med vatten. Vattnets temperatur regleras genom en apparat som står på golvet ovanför ditt huvud. Jag måste resa mig lite för att se den. Men den surrar till om det är nåt. Den mäter också din kroppstemperatur. 36 grader just nu. Så snart så!
Måndag 13/3 2017 kl 00.30 Kylmaskinen slås av. Din temp: 36,0.
Kl 01.30 Din temp: 36, 1 grader. Det här var ju dötrist. Jag går till mitt rum och tar två Alvedon och somnar.
Anhörigrummet blir inte riktigt mörkt, lamporna från korridoren lyser in. Fläkten låter extremt mycket och jag tänker ingenting. Sen tänker jag att det här är mitt fel, du deltar bara i såna lopp för att du älskar mig. Jag tänker att nu hatar alla mig och att jag bara vill åka hem med dig, men det går inte för du sitter fast i alla maskiner. Det är så jävla orättvist. Vad är oddsen för att nåt sånt här ska hända liksom? Jag känner inte igen mig i spegeln när jag vaknar, jag försöker att tvätta bort gråten. Men den har etsat sig fast under ögonen. Jag vill ju se glad ut när du vaknar.
Kl 05.30 Din temp: 39,8 grader. Men skit också.
-Han har feber, så vi har lagt is på honom. Läkaren vill ha honom till 37 grader, kl 07. Så vi jobbar på det.
Det ligger isblock på magen och armarna och benen, du får förstås massa Alvedon också men det räcker inte. Kyldräkten är nu helt borttagen och du har nån slags kalsonger på dig. Och ett jätte, jättekallt ispaket som täcker magen. Du reagerar när jag tar din hand och lägger huvudet på sidan.
-Ojoj, kolla med läkaren om vi ska sedera honom mer nu eller inte. Gå NU. Säger den ena sköterskan till den andra.
Mer medicin. Du domnar bort igen.
-När ska de försöka väcka honom?
Kl 12.35 Du extuberas, det betyder att de drar ur slangen ur din mun och hals så att du kan andas själv. Och förhoppningsvis gör du det. Alla prover och tester och jadajada såg bra ut. Så bra de kunde. Men ingen kan ju veta säkert. Och jag höll andan. Igen.
Jag får inte vara i rummet. Så jag står i korridoren tillsammans med din mamma och tittar in genom dörröppningen till din sal. Steph, min brors fru går och hämtar kaffe. Din pappa sitter i väntrummet.
-Ibland måste man söva folk igen när man ser att de inte klarar av att vara vakna och sen väcker man dom igen om några dar.
Åh herregud. Hemska tanke. Nej!
När de extuberar är du lugn. De har satt dig upp och du är ju extremt drogad fortfarande. Du ser inte riktigt klart och du fattar inte vart du är.
-Patrick, du är på Danderyds sjukhus, jag är läkare här, du kollapsade på ett lopp och du fick åka ambulans hit. Patrick hör du mig? Läkaren pratar väldigt bestämt med dig. Om och om igen. Du försöker se dig omkring och viftar lite med händerna. Du sitter fast i slangarna.
En timme tog det kanske, eller var det längre? Jag vet inte riktigt. Men nu får vi går fram och du känner igen både mig och din mamma. Jag blev så lättad. Tänk om du inte hade känt igen någon?
Men du kan knappt prata. Du är öm i halsen efter tuben så klart. Och helt drogad på ögonen, du får knappt upp dom.
Lite vatten vore gott!, säger du med en hes och viskande röst. Och du kan suga i dig lite vatten från en tuss. Ok. Det är det jag har nu: Du lever och du andas själv. Punkt.
Men sen är du kissnödig. Och du fattar inte varför du inte får gå på toa. Är det här en dröm? Varför kan jag inte gå på toa? Jag förklarar att du har kateter om och om igen och att du kan kissa när du vill, men att du sitter fast i apparater och att du får medicin och att du inte kan gå för att du är svag, men du fattar inte och säger att du är kissnödig igen. Vi tjatar tillbaks, jag och din bror, i nån timme eller två. Du måste ligga kvar och man får kissa i sängen på det här stället. Men du glömmer direkt. Och du blir upprörd och du får feber igen. Sjuksyrran hämtar ny is och lägger på din mage. Nu blir du lugn och glömmer toan.
Åh herregud. Det här var jobbigt på ett helt annat sätt än att bara vänta. Din mamma har hämtat sushi till mig och jag äter upp allt jättefort.
Medans jag sitter och äter sliter du bort sonden ur näsan själv. Du ville gå på toa och behövde komma loss. Det blödde mycket, du får ju en massa blodförtunnande, så det var ju inte bra. Men tänk om du hade slitit ur slangarna ur stora venen vid halsen istället, undrar om de hade kunnat rädda dig då. Jag vågar inte lämna dig en sekund.
Nu fick jag vänta igen. Vänta på att drogerna skulle gå ur och att du skulle kvickna till. Vänta på att du skulle bli mer normal. Kanske är han bättre imorgon, sa de, eller i övermorgon.
Alltså jag hatar att vänta.
Kl 16.00 Barnen kommer med mormor efter skolan. Jag försöker att de ska ha det så normalt det går, fast jag och du bor på sjukhuset. Men det råder undantagstillstånd, säger jag. Ifall ni känner att ni vill hem så säger ni till skolsköterskan eller kuratorn och åker sen hem.
Dom är på gott humör alla tre när de anländer till det lilla väntrummet, äntligen ska de få se pappa igen. Jag förklarar att pappa har en massa slangar överallt och att han är lite medtagen och fortfarande väldigt trött och kommer inte ihåg nåt av det som hände. Äldsta sonen säger att vi borde lånat in ett fjärde barn och testa om pappa verkligen kommer ihåg oss.
Och du kommer ihåg dem, men när de har åkt hem, har du glömt igen. Jag gråter som vanligt.
-Ikväll kommer han nog flyttas till hjärtintensiven, de vill gärna ha honom där, så att de kan få ha koll själva.
Just nu tillhör du två team, hjärtspecialisterna från hjärtavdelningen, det var de som mötte oss vid akuten, och de läkare som jobbar här, på intensivvårdsavdelningen.
-Och där på hjärtavdelningen kan anhöriga inte sova över.
-Åh nej, vart ska jag då sova?
Kl. 23.00 Hemma i Färingsö
Jag går en sväng med hunden och andas frisk luft och gråter, jag hoppas att jag ska kunna sova. Men hur ska jag kunna sova i en tom säng?
Orkar du inte läsa? Lyssna på ljudboken istället! “När ditt hjärta slutade att slå” av Chaly Danckwardt
Finns där ljudböcker finns, tex på Storytel
Pingback: Plötsligt hjärtstopp på ett lopp, dag 2 - Chaly.se Livet, träning och annan skit