Plötsligt hjärtstopp på ett lopp, del 1

Nedan följer första inlägget av många, kring min upplevelse när min man Patrick 39 år, den 11/3 2017 fick ett plötsligt hjärtstopp på ett motionslopp. Jag skrev ner allt för att försöka förstå, för att bearbeta och för att berätta för honom vad som hände. 

Vill du hellre lyssna på denna historia? Den är numera även utgiven som ljudbok, finns hos tex Storytel, Nextory och Bookbeat. Länk till boken finns här. 

Lördag 11/3 2017 kl 17.10, Flottsbro Huddinge

För några minuter sedan vinkade du till mig och var lite trött. Det är tungt, sa du. Du släppte kompisarna du sprang med och sa att du tänkte gå sista biten. Loppet var tuffare än vad du hade trott och efter drygt två timmars terränglöpning i en skidbacke var du helt slut. Men ändå, du skulle i mål. Jag var bara åskådare idag, hade gjort illa min fot och tänkte att det är bäst att jag inte springer.

Kl. 17.20 såg jag en kvinna gestikulera frenetiskt i backen högre upp. Jag springer upp och kollar om jag kan hjälpa till.

Kl. 17.27 Väl däruppe ser jag dig. Du ligger ner i snön. Hon behöver typ hjälp med dig. Allt står still. Vad gör jag nu? Det sitter en massa personer kring dig. Och jag fattar ingenting.

Varför trycker dom där personerna på dig? Varför reser du inte på dig? Du ligger helt orörlig, med rullande ögonvitor och jag kan verkligen inte förstå varför du ligger kvar.

Håller du på att dö, eller vad är det frågan om. Vad har hänt? Är han död? Men ingen har tid att svara mig.

-Va ska du dö nu? NU? Va fan Patrick! PATRICK KOM IGEN!!!

Nej, nej, nej. Du ska inte dö. Det är ju skitkonstigt. Ska det vara slut nu? Va? På ett jävla lopp! Kom igen!  Jag ropar och ropar på dig. Nånstans har jag hört folk berätta att dom hört anhöriga ropa när dom dött, och att de då kommit tillbaks. Så nu får du fan ta och komma tillbaka! Så här kan vi ju inte ha det.

-Patrick kämpa, ropade killen bredvid mig, var det Patrick han hette? Jag nickar. Så vi står där och ropar bägge två.

Sex personer sitter runt dig i skidbacken och gör hjärt-lungräddning. Nån blåser in. Nån stabiliserar huvudet. Nån tar kommandot. Nån intuberar dig. En skruvar in en kanyl i benet, det knakar när den går igenom. Hon sätter en likadan i axeln på dig, ifall den första inte funkar. Adrenalin sprutas in.

Evigheters evigheter håller de på med hjärt-lungräddning och du hostar till. Bra! De lägger dig i framstupasidoläge. Ingen puls! Tillbaka igen och hjärtmassagen fortsätter.

-PATRICK! JAG ÄR HÄR! KOM IGEN!

Hjärtstartaren anländer med skoter och alla går undan. Du glider iväg där du ligger, det är isigt, brant och inte alls ett superbra ställe att lägga sig ner för att dö på. Helt jävla omysigt. Snön är alldeles blodig där du legat nyss. men ingen säger något om det. Jag stöttar en person som hjälper dig, så hen inte glider iväg. Men att du inte vaknar, det är ju verkligen skitkonstigt. Som en dröm. En jävla mardröm. De får till ett svagt flimmer och deffar dig igen. Puls.

Ingen andning. Mer adrenalin. Mer kompressioner.

-Vad är det här? Va fan vakna nu! Ligg inte här och vila! Nu får det räcka. Nu skär min röst sig. Jag har skrikit för länge.

Och du har legat utan tröja på snön alldeles för länge. Det är risk för chock, säger killen som skrikit med mig. Alla tar av sig sina tröjor och jackor och slänger på dig. Det är nästan skönt att man får göra något. Alla vill hjälpa till, men vi är tillräckligt många, ni får åka vidare.

Kl. 17.41 Jag ringer till Pappa: Det har skett en olycka, du måste åka till barnen. NU. Det är Patrick som är dålig, vi kommer åka till sjukhuset. Vadå? NU! Jag vet inte hur han är dålig. Nej, han har inte brutit benet. Eller jag vet inte. Han är skitdålig bara. Jag vet ingenting mer. Åk till barnen. Ta med pizza. Klick.

Fler skotrar kommer. Ambulansen är här. Jag ger min ryggsäck till en förbipasserande löpare: ge den här till våra kompisar, de borde komma i mål strax, det är deras mobiler och plånböcker, samt nyckel till bilen. Säg att de får ta hem min bil, de har lila och blå jacka. Ok. Han ser förvirrad ut. Jag tar ut min och Patricks mobil ur väskan. Jag hinner tänka, gav jag precis mina bilnycklar, kompisarnas mobiler och plånböcker till en random person?

Jag slängs på en skoter, helikoptern är upptagen, vi måste åka ambulans. Ok. Är du frun?

Polisen kommer till ambulansen, Har ni barn? Är dom här? I backen? Vi hämtar dom i så fall.

Nej de är hemma.

Hjärt-lungräddningen fortsätter, hela vägen ner för backen, du åker släde bakom en skoter och det står två ambulanser och väntar på dig. Jag sätter mig fram.

Kl. 18.17 Vi åker iväg. EKG skickas till sjukhuset. KS Solna. De har hjärtakut.

-Hjärtakut? Vad tror man? frågar jag han som kör.

-Antagligen hjärtinfarkt, men vi vet inte.

-Jag väntar kanske med att smsa till folk tills vi vet vad det är.

-Du borde smsa hans familj nu. Det är såpass allvarligt.

Ok. Så jag smsar mina svärföräldrar: Patrick är dålig, vi är på väg till sjukhuset. Pray.

Kl. 18.31 KS är fullt, vi måste ta Danderyd istället.

Ok.

Jävla skit. hörs det från bak i ambulansen.

Kl. 18.42, Danderyds sjukhus. Framme. Det är läkare i op-rockar och sjuksyrror överallt, vilka väntar de på? Det måste vara en hemsk olycka på gång samtidigt.

Men de skulle alla till oss.

Är det du som är frun? Jag nickar. Allt snurrar. Hjärtinfarkt, kontraströntgen av kranskärlen, ballongvidgning, stent, CT scan, IVA (intensivvårdsavdelning). Jag lär mig en massa ord jättesnabbt och du rullas in i en sal. Är han allergisk? Tidigare sjukdomar? Hur gammal? Tål han penicillin? Vad har han för personnummer? Tar han några läkemedel? Har ni barn? Vart är dom? Hur gamla är dom?

9,11 och 15 år. Patrick är 39.

-Dom har barn. Flera barn. Tre stycken.

-Det är lugnt, mormor är där. Säger jag och ler. Ingen ler. Jag sätter mig på en stol.

Nån ger mig kaffe i en mugg, mina händer skakar och kaffet skvalpar ut. Jag får lite vatten istället. Jag har kvar filten från ambulansen över axlarna. Värmlands landsting, står det på den. Konstigt, den filten måste ha kommit grymt fel.

Stoppet i ditt kranskärl konstateras direkt.

-Vi kommer operera och sätta in en stent som utvidgar kärlet, sen kommer vi köra en CT-scan och temperaturkontrollera honom, för att han har fortfarande inte vaknat.

Han kommer kylas ner och sövas, alltså. Allt snurrar runt och en sköterska tar min arm. Vill du vänta utanför OP eller åka till IVA och vänta?

IVA.

Ok.

Kl. 19.25 Jag sätter mig på IVA. Jag visste inte vad IVA var men det var mysigt där och varmt och jag slutade skaka. Jag försöker smsa alla som vill ha info. Mina föräldrar, dina föräldrar, dina syskon, min bror, de du sprang loppet med, och dina föräldrar igen. Och mina. Och ingen fattar vad som händer. Jag fattar inte vad som händer. Jag fattar inte vart du tog vägen. Hur lång tid tar en jävla ballongvidgning egentligen? Sköterskan säger att de går vidare till röntgen av hjärnan om det går bra med ballongvidgningen och eftersom det tar så lång tid är det ett bra tecken, då gör de skanningen av hjärnan också. Ibland kan det vara kö på röntgen. Det låter som skitsnack, men jag sväljer.

Vi börjar prata om hästar och semester och att sitta här känns ganska overkligt.

Jag måste verkligen ladda mobilen.

Kl. 20.45 Du rullas in på IVA.

-Allt har gått bra och han är sövd nu. Han kommer vara sövd i 24h i en lägre kroppstemperatur. Vi ska bara ansluta alla apparater sen kan du få se honom.

-Ok.

Det tar ett tag, kanske 40 min. Du ligger där helt stilla i en rymddräkt med hål för katetern. De har lagt en handduk över. Det ser ut som att du sover och alla maskiner runt dig lyser i natten. Du har slangar överallt. De har rakat bort ditt skägg. Du andas sådär rytmiskt och lugnt, nästan meditativt. Mekaniskt. Tårarna rinner på min kind. Du lever. Allt tyder på att du inte har fått några hjärnskador, men för säkerhets skull ligger du på is och är sövd. Du ska liksom vara sövd. Du ska inte vakna nu. Du ska bara återhämta dig och bli hel igen, det var så jag förstod det initialt. Du har ständig övervakning av en sköterska.

-Har du ätit någonting? Frågar hon mig.

-Ja soppa. Till lunch.

Hon ler. Vill du ha något? Jag kan beställa mat till dig.

-Nä.

-Det är viktigt att du tar hand om dig. När han vaknar behöver han dig.

-Jag kommer inte kunna tugga.

-Jag fixar en näringsdryck till dig.

Undersköterskan trycker en äppledryck i min hand. Jag dricker upp hela. Den är skitäcklig.

Patrick, min älskling, du har hjärtflimmer och nån slags arytmi. Ditt hjärta slår oregelbundet. Det är att förvänta efter en hjärtinfarkt och det hålls i schack med mediciner som droppar in i dig via några slangar direkt i stora venen vid halsen. Man är rädd att du får en till infarkt, det är tydligen vanligt att få flera efter varandra. Du kan också få insuff, att hjärtat lägger av. Eller nåt annat hemskt som jag glömt.

-De första 24 timmarna är de mest kritiska, om han tar upp syre som han ska, kan vi börja väcka honom om ett dygn, typ på måndag, men han kan också få vara sövd längre. Det som talar för honom är att kollapsen var bevittnad, att HLR sattes in väldigt snabbt och att de fick igång honom igen efter 6-7 min. Det enda som vi är oroliga över är att han inte fick tillbaks medvetandet spontant.

Läkaren sa en massa ord och jag undrade mest om vi kommer kunna åka till New York på onsdag.

-Alltså just nu vet vi ju inte ens om han vaknar. Men en sak vet vi: ni kommer inte kunna åka till New York på onsdag. Du behöver också sjukanmäla honom på jobbet på obestämd tid och be hans familj att komma så att jag kan informera alla om situationen.

Jag tyckte läkaren var lite väl pessimistisk, vadå inte vakna? Varför skulle vi inte kunna åka på onsdag? Det var långt dit ju. Man ville ju ha dig sövd, varför skulle du inte vakna om du fick, taskig läkare.

Jag var i chock. Såklart. Jag tänkte att hjärtinfarkt överlever ju de flesta. Vilket jävla pådrag, nu överdriver dom nog lite. Hjärtstopp visste jag inte ens vad det var eller innebär.

-Kylan gör så att hjärtat vilar och hjärnan får en paus. Undersköterskan förklarar tålmodigt. Man har sett i många studier att just denna temperaturkontroll gör underverk vid såna här fall. Han kommer att hålla en temperatur på 36 grader.

Det är framförallt hjärnan som behöver vila och det är den som de är oroliga över. Eller hjärtat är också jävligt skadat. Allt är ett virrvarr i mitt huvud.

-Är det någon som kommer till dig?

-Nej. Mina föräldrar är hos barnen och hans föräldrar är för långt borta.

-Ok. Har du ingen annan?

-Nej. Jag tror inte det.

Jag börjar gråta. Åh herregud, ska jag tycka synd om mig själv nu? Nu när han ligger där helt jävla sövd och fryst? Skärp dig.

-Vi har ett anhörigrum, som jag har paxat åt dig. Jag kan visa dig det sen.

-Kan jag inte sova här?

-Det går tyvärr inte, vi måste kunna komma åt.

Nä det är klart.

Jag går och lägger mig 00.30. Kan inte somna. Sitter vid din sida igen vid 02.00

Jag bänder upp dina iskalla fingrar och knölar in min hand i din. Nu blir jag lugn. Tårarna bränner mot kinderna och näsan rinner. Nu är du här hos mig. Det är på nåt sätt en betingad reflex, när jag känner din hud mot handen så blir jag lugn, ångesten försvinner nästan. Jag vet att jag borde sova en stund, att jag behöver vara stark, att du kanske behöver mig när du vaknar. Men just nu kan jag inget annat än att sitta här bredvid dig, på en plastig stol med en sjukhusfilt från Värmland svept över axlarna.

Läs nästa del 

Orkar du inte läsa mer? Lyssna på ljudboken istället! “När ditt hjärta slutade att slå” av Chaly Danckwardt

Finns där ljudböcker finns, tex på Storytel