Plötsligt hjärtstopp på ett lopp, dag 2

Jag skriver här om min upplevelse när min man Patrick 39 år, för två veckor sedan råkade ut för nåt extremt ovanligt och ofattbart, som ett plötsligt hjärtstopp på ett motionslopp. De fann att hjärtstoppet berodde på en hjärtinfarkt i höger kransartär. Jag skriver här för att försöka förstå, för att bearbeta och för att berätta för honom vad som hände. Dag 2

Vill du hellre lyssna på denna historia? Den är numera även utgiven som ljudbok, finns hos tex Storytel, Nextory och Bookbeat. Länk till boken finns här. 

Söndag 12/3 2017 Kl. 04.00 Intensivvårdsavdelningen Danderyds sjukhus

Jag brukar säga “jag älskar dig” och då säger du “och jag älskar dig mer” och då brukar jag knuffa till dig och säga “Haha, det går inte” och då säger du “jo-ho jag älskar dig så mycket”.

Nu viskar jag dina ord, jag älskar dig så mycket. Så jävla mycket. Din hand är fortfarande kall och livlös och jag vet inte om du kan höra mig.

Vi hade så många planer. Vi hade ju 40 år kvar tillsammans. Minst. Vad ska jag göra nu?

Men va fan, jag måste hålla kvar vid det jag har: Du lever faktiskt fortfarande. Punkt.

Jag är så jäklarns trött. Jag försöker att inte gråta, det svider så förjävligt på kinderna och jag måste resa på mig och snyta mig med strävt landstingspapper varje gång och jag vill ju bara sitta kvar. Sitta kvar här för alltid. Men så rinner snoret i alla fall och jag måste resa på mig och släppa din hand.

Vid akuten fick jag en svart säck med alla dina sönderklippta kläder i, jag fick också tröjorna som vi la ovanpå dig i backen och din pulsklocka i handen. Min nya Hoodini hoody var helt blodig. Skit också, jag fryser, dem hade jag behövt nu. Jag har två sjukhusfiltar över mig och svettiga kängor.

Jag sitter här i mina träningskläder och inser att vi nog aldrig mer kommer att träna. Jag måste köpa nya kläder.

Undrar vad du säger när du vaknar. Tänk om du inte känner igen mig.

-Har du sovit nåt? Frågar sköterskan mitt i mina tankar.

-Nä det gick inte.

-Jag förstår. Men du kanske borde försöka igen?

-Ja. Kanske. Men jag är liksom bara trött här, när jag är i det där rummet blir jag pigg och tänker på vad som hänt, jag ser honom där i backen.

-Var du med när det hände?

Jag nickar.

-Vi har tyvärr inget lugnande till dig, då får du vända dig till din läkare, vi behandlar bara Patrick här.

-Nä, jag vill inte ha något.

Det är alltid två på plats i rummet hos dig. Ingen får lämna utan att säga till. Ingen får ens vända ryggen.

-Vi har koll på honom. Det är så lugnt nu, så gå du och försök att vila. Jag lovar att hämta dig om något skulle förändras.

Jag går tillbaks till anhörigrummet, tar en dusch och sätter på mig samma kläder igen, lägger mig på den utdragbara plastfåtöljen och slumrar till på nåt sätt.

Jag vaknar med ett ryck, helt kallsvettig, en timme senare. Jag måste till dig. Jag nästan springer tillbaks i den ekande, kala sjukhuskorridoren.

Kl. 06.30 Nu sitter jag här igen och tittar på dig. Dina fötter är helt leriga där dom sticker ut ur kyldräkten. Ingen har gjort rent dom. Det kanske inte var nån som sett det eller så blev det bortprioriterat, det är ju inte så superviktigt egentligen, men det får mig att skratta till. På nåt sätt känns det som det enda verkliga i all denna overklighet.

Vi stirrar ikapp på dina skärmar, sjuksyrrorna och jag. De förklarar allt tålmodigt igen och igen. Alla mediciner, alla mekanismer. Alla tiotal skärmar. Alla slangar.

-Vad är det där för sladd?

-Ja han har i princip allt man kan ha. Eller ja, han har nog allt man kan ha och några extra som man satte i fält. Det verkar vara folk som hade koll på vad dom gjorde där. Men vi kanske kan ta bort den där nu. Ska kolla det.

Du har slangar i båda armvecken, i handlederna, på båda sidorna om halsen har du ett tiotal slangar och i munnen har du en, sen i näsan och på benen. I axeln har dom satt en ingång, samt en klämma både i örat och på fingret. Du har elektroder över hela bröstet och en blodtrycksmanschett. Fast blodtrycket mäts också via pulsådern i handleden, den är säkrare men den kan åka ur. Sen har du förband där de gjorde PCIn, de gick in via en ådra med stentet för att göra ballongsprängningen och fixa ditt kranskärl. Du har vit plåstertejp över halva ansiktet, för att hålla kvar slangar och tuber. Du ligger i respirator och får inte andas som du vill, du är helt sederad och sövd, men du reagerar ibland. Rör på dig lite då och då. Speciellt när jag kommer tillbaks efter att ha varit på toa eller försökt sova en sväng. Det känns som att du är med, som att du vill vakna. Det ger mig hopp. Men de får då öka på sederingen. Propofol. Jag fattar inte riktigt varför du inte får vakna. Nån studie om kyla har visat goda resultat för hjärta och hjärna, säger de. Nån svensk studie, har visat att man bara behöver kyla ner till 36 grader istället för 33 grader. Ok. Men risken för feber är stor. Du får feber hela tiden. Feber kan skada hjärnan. Man tror att du fått lunginflammation. Det är vanligt, när man förlorar medvetandet. En elfte skärm kopplas in. Du får ett tredje dropp. Och sen får du Alvedon, också i dropp. Det enda preparatet jag kände till innan.

-Ta två alvedon om du med, om du behöver sova, säger sköterskan till mig. Det brukar hjälpa.

Men det är ju konstigt att du ligger här och sover.

Det är det jag sa till barnen igår kväll, att läkarna vill att pappa ska ligga och sova en stund, så att han återhämtar sig snabbare då. Och att han fått en kollaps och en hjärtinfarkt. Barnen var lite ledsna men inte så farligt.

-Barnen får gärna komma och hälsa på, det kan vara bra för dom att se vad som händer och att det inte ser så farligt ut.

-Jag vill nog helst att de ska komma när han har vaknat igen.

-Ja det är klart, men om du vill att de kommer redan nu är det helt ok för oss.

-Jag tycker det känns osäkert när han är sövd såhär. Och ansluten till alla maskiner.

-Jag förstår, men det är beprövat och helt enligt standard. Och han har jättefina värden nu, fast vi är ju experter på att skapa stabila värden här förstås.

Studierna är entydiga, det här är jättebra för kroppen, säger sköterskan. Vi väcker honom imorgon, om läkaren tycker det. Vi måste minska syrgasen till under 30 så att han kan andas själv. Sen ska den där siffran vara över 95 helst även när han andas själv, hon pekar på en av skärmarna. Antagligen kommer han att få en mask med extra syrgas.

-Men vadå när väcks han? Senare idag väl?

-Jag skulle inte räkna med det. Snarare på måndag, då är det mer personal tillgänglig.

Skitfan. Väntan är värst. Och jag fattar inte allvaret. Min morfar fick under sina sista år omkring 14 hjärtinfarkter. Han fick till slut en egen hjärtstartare inopererad så att han kunde starta igång hjärtat från fickan. Det var rätt coolt. Sen i slutändan dog han av njursvikt. Det känns inte som att hjärtinfarkten borde vara en sån här stor grej.

-Nej, hans förträngning har dom ju fixat, bekräftar undersköterskan.

Jag fattar fortfarande ingenting och är jävligt less på att vänta. Tiden går så sakta.

Jag vill veta vad som hänt med dig NU. Jag vill veta om du hade ont i bröstet strax innan, om du hann ropa på hjälp, jag vill väcka dig och se vad du säger, se om något är skadat, så att vi kan ta tag i det. Nu spekulerar jag bara hejvilt, kring allt från sinnesrubbningar, till minnesförlust, till ond bråd död.

Kl. 07.30 Pappa är här med frukost till mig. McDonald´s. Han ser trött ut och jag fattar att natten varit jobbigt för dom också. Jag gråter och kramar han hårt.

-Ojdå. Säger han när han ser dig. Det var värst.

Solen går upp och det känns konstigt. Allt är så jäkla overkligt. Jag sätter mig i väntrummet och tar min egg McMuffin och dricker Latte. Jag tittar på fiskarna i akvariet i väntrummet och tänker att det är alltid någon som har det värre.

Sen kommer folket, min bror och min svägerska, dina föräldrar och dina syskon. Dina syskon och släkten på min sida känner nästan inte igen varandra. De sågs kanske sist på vårt bröllop för 15 år sedan. Och nu sitter vi här allihopa i ett trångt väntrum i Danderyd med en jävla guldfisk som simmar omkring.

Allt är hemskt konstigt och overkligt.

Och du ligger bara där och sover. Va fan liksom.

Läs nästa del

Orkar du inte läsa mer? Lyssna på ljudboken istället! “När ditt hjärta slutade att slå” av Chaly Danckwardt

Finns där ljudböcker finns, tex på Storytel