Plötsligt hjärtstopp och vägen tillbaka, del 12

Jag tänkte fortsätta skriva om livet mitt i en kris, om hur det är och känns när man försöker hitta tillbaka medans man klamrar sig fast. En historia där slutet är gott och allt går bra. Så var det inte för alla i Stockholm idag och jag saknar ord. Allt känns så trivialt och simpelt i skuggan av det fruktansvärda, allt sätts i perspektiv. Och sen alla människor som hjälper varandra, som ger hopp mitt i hopplösheten. Det är så få som vill illa, jag ger dom inte mer makt än att mitt inlägg idag kom ut senare än jag tänkt. Extra tankar går till de som är drabbade av dådet idag i Stockholm. Var rädda om varandra och dom som är er kära, livet är jävligt skört.

Onsdag natt – torsdag 23/3
Allt är blött, han har svettats ner hela sängen och ligger skitnära mig och klibbar fast.
-Men va fan gör du? Ligg inte så jävla nära!
Sen kommer jag ju på vad som hänt och hur tacksam jag är att han lever och att han kanske är sjuk och flyger upp snabbt som fan. Feber säkert. Hämtar handdukar och nya lakan. Och vatten, han behöver ju dricka och öppnar balkongdörren.
-Hur mår du?
-Nä det är ok.
-Du är supervarm.
-Ja nä jag vet inte.
-Och blek.
Du somnar om. Det är nog bäst om du sover.
Jag stänger balkongdörren och kryper ner igen och somnar. Helvete.
Vaknar igen och kollar om du andas. Andning ok. Du är kallsvettig och inte lika varm.
Somnar om.
Tänk om jag bara drömmer och egentligen är du död, men jag vägrar inse det och allt det här är inte sant. Jag lever i min drömvärld och kan inte vakna.
Vaknar med ett ryck och kollar om du andas. Andning ok.
Jag drömmer att det var jag som kollapsade och du får panik.
Vaknar igen och kollar om du andas. Och tänka sig det gör du.
Ser dig ligga där i backen när jag blundar, jag skriker åt folk att inte strypa dig, jag halkar och halkar och skriker.
Vaknar helt kallsvettig och kollar om du lever. Du har ingen feber längre.
Gå ner och duschar. Svärmor undrar hur natten har varit.
-Jo han andades hela natten. Och svettades.
-Feber, jag såg att han hade feber redan igår kväll.
-Att vi fick ta hem han överhuvudtaget är ju skitkonstigt.
Barnen måste till skolan, jag väcker alla och skjutsar. Går ut med hunden och kommer hem och kollar om du andas. Andning check! Och du är vaken och jag ler. Lägger mig på soffan mittemot och somnar.
Vaknar med ett ryck och kollar om du andas.
Vi går ut i trädgården. Det är soligt och så där nästan-vår. Du vill gå längre. Du vill ut i skogen eller ner till vattnet. Du längtar efter livet, att inte vara instängd och inspärrad och orörlig.
Du får gå omkring i trädgården i med nitroglyceringspraj i handen och vi pratar om växthus och om hur solen ligger och det verkar som om det får bli cykelförråd ändå, det blir alldeles för skuggigt med växthus där hönshuset ligger. Du ler och nickar. Och sen tillbaks direkt till soffan. Här blir det inget “njuta av livet fucking långpromenad” heller. The show must go on, liksom. Här fortsätter vanliga svenssonlivet. Jag hämtar barn, lagar mat, går med hund, lägger barn och din mamma passar dig, ibland så byter vi. Men då somnar jag. Jag är ju skitdålig på att passa dig.
Och du får fundera på alla livsstilsförändringar vi ska göra och vad du EGENTLIGEN vill med ditt liv och allt det där blaha jäsp skitsnacket. Jag vet. Men du får ta det, jag har inte tid att tänka på sånt just nu.
Alla väntar på att du ska fatta vad som hänt och att du ska hamna i chock eller bli tok-deprimerad. Eller kommer på att du vill flytta till ett land där man kan plocka mango direkt från träden.
Och jag vet att du egentligen inte vill förändra nåt. Du älskar vårt liv som det är.
Jag sticker iväg på hundkurs, det känns normalt. Bra på nåt sätt. Men när en annan tappar sin hund och den lille fluffiga rusar fram till oss, stiger min puls och stressnivån blir i det närmaste olidlig. Shitfan, jag kan nästan inte hålla tillbaks min hund och jag har inga marginaler. Att misslyckas är inget alternativ och jag hittar styrkan, muskelstyrkan likaså som den mentala styrkan.
Och så fortsätter livet i några dagar till.