Plötsligt hjärtstopp del 5

Onsdag 15/3 2017 kl 08.30 Hjärtintensiven Danderyds sjukhus.

Du sitter och äter frukost när jag kommer på morgonen.

-Gud vad gott det är med mat, jag har inte fått äta på flera veckor ju! du skrattar. Jag pussar dig på pannan, går in på toa och sätter mig på golvet och gråter.

Onsdag kl 13.00 Väntrummet hjärtavdelningen

Steph sitter i väntrummet och väntar. Hon har tagit med sig lunch till mig. Det gör hon varje dag. Annars hade jag nog inte ätit. Det är svårt att veta vad man behöver i såna här situationer, inte visste jag att jag inte skulle bli hungrig, eller att jag skulle sakna min svärmor så fort hon åkt, eller när min pappa en morgon inte kom med frukost vart det jättekonstigt, fast jag vet att det tar honom 2h att köra till Danderyd och jag skulle ju kunna slinka ner till pressbyrån lite snabbt.

Du vill att Steph kommer in och hälsar på, det var ju länge sedan du träffade henne, (igår, men jag säger inget). Du tycker det är tråkigt att ligga här och varför kommer ingen och hälsar på och hur länge skulle du egentligen ligga här? *SUCK* Det är väl kanske ett gott tecken att du börjar märka hur länge du ligger still och att du varierar dina frågor. Du får ännu inte resa dig ur sängen. Det tycker du är jättekonstigt, du fattar inte riktigt katetern heller och jag vill inte veta. Nånting med att dom vill veta exakt hur mycket du kissar och vilken färg kisset har och om det är blod eller inte. Mycket osexigt. Din mage löper också amok, men jag försöker undvika alla de där sexdödar-grejerna som syrrorna tycker är vardag och tar en promenad då.

Du tjatar om att få gå upp ur sängen, och du vet hur man argumenterar. Du har dock ingen känsla för hur du mår. Du kanske egentligen aldrig har varit speciellt bra på att känna efter. Eller ta det lugnt. Så i vilket fall som helst, så låter sjuksköterskan dig testa att sitta upp, med benen utanför sängen. Du börjar nästan direkt blöda hejdlöst ur näsan och hostar jättemycket och blir helt yr och vit. Allt måste bäddas om.

-Ojoj, får du fram. Det var ju inte bra.

Och jag tänker shitfan hur svag är du egentligen. Fuck också.

-Vet du varför du blöder ur näsan?

-Nej

-Du slet ur din sond själv efter narkosen.

-Oj, det var ju inte bra.

-Nej, du var lite busig när du låg på IVA.

Du skrattar lite och hostar till igen.

Det är din lunginflammation som orsakar hostan och du får en plastpipa att blåsa i. Du ska blåsa i den 10 ggr varje halvtimme. Sen kommer läkaren och säger åt dig att blåsa 30 ggr. Du glömmer direkt, under tiden som du räknar till 10, efter typ fem tycker du att det är allt mellan 10-helt och klart tillräckligt.

Sen glömmer du att fått en pipa och undrar vad det är för konstig grej.

Du delar rum med två andra, varje dag kommer två nya. Det är bara du som fått ligga kvar två nätter hittills. De nya stökar omkring och låter. Natten hade också varit orolig. Läkare och sköterskor avlöser varandra och jag frågar om du kan få ett eget rum.

-Här ligger de mest kritiska och vi har personal på sal hela tiden, precis som på IVA. Men ditt hjärta har inte visat något som skulle tyda på att du inte skulle kunna få ditt eget rum nu, Patrick. Vill du det?

Du skakar på huvudet, du har ju glömt hur natten var.

-Alltså jag vill inte riskera nåt såklart! Bara att han kanske kan vila hjärnan bättre om han kunde sova ostört, säger jag.

-Vi ska se om det finns något ledigt.

Jag går efter läkaren och frågar så att du inte hör.

-Är det normalt att han inte minns såhär?

-Det är inte ovanligt med närminnesstörningar efter en sån här grej, det är snarare förväntat.

-Men hur länge har man sånt?

-Det kan jag inte svara på.

-Men på ett ungefär? En dag till eller ett år?

-Nja det kan man inte säga sådär. Jag har skickat en remiss till hjärnskaderehab så att de kan bedöma honom om nån dag eller så. Just nu kan det även vara medicinerna som sitter kvar sen IVA.

-Hur länge sitter de i?

-Det är väldigt olika.

-Ok.

Jag googlar närminnesförlust vid hjärtstopp och hittar inget tydligt. Bara som läkaren sa, det var vanligt. Det stod ingenstans när det skulle gå över. Eller om det överhuvudtaget går över. Fan också.

 

Dina föräldrar pratar med dig via facetime och du låter och ser nästan helt normal ut och du glömmer bort att du glömmer bort och säger att du minns och dom blir glada och jag vill inte förstöra glädjen och säger inget.

Det är tungt nu.

Läs nästa del

Se alla avsnitt med hjärtstoppstema