Omplacering av hunden, fortsättning

Mina annonser i omplaceringsgrupper för hund på Facebook ger inget. Jag har lagt ut att en stor och trevlig hund med mycket driv söker nytt hem, utan katter och barn.
Jag vill inte annonsera på blocket, det känns för oseriöst, trots att jag köpt min hund där. Eller kanske just därför. Hon får inte hamna i fel händer. Det hade varit mardrömmen.
Kontaktade hundstallet.
De tackade snabbt nej.
– Vi har för många krångliga hundar just nu. Det hade nog inte varit så bra för din hund att bo i box heller. Vi har flera olika personer och voluntärer som jobbar här också. Lycka till!
Varför vill ingen ha min söta lilla hund? Fan också.
Letar vidare. Tröstar mig med att det är sommar, att alla är bortresta, att ingen kollar efter hund när man är på semester.
Mentalt har jag avbokat allt vad resor, äventyr och vandringar heter i sommar.
Vi kanske kan komma iväg till Järvsö och cykla nån helg? Jo, men vad ska vi göra av hunden då? Den här varma sommaren är inte perfekt för att förvara en hund i en stuga.
Jag snuddade vid tanken på Kungsleden igen. Men inte på riktigt. Till och med fjällen kändes för varm.
Skitsamma. Fjällen står kvar. Spanien också. Allt finns kvar. Nästa år. Det blir mitt år. NÄSTA ÅR. Aaaaaa. Jag hatar att vänta.

Jag fortsatte lite smått att bevaka olika grupper. Sökte omplaceringar på Facebook och ramlade över en grupp: Mias omplaceringar. Jaha vad är det här? Jag var inte så hoppfull, antingen är det en grupp där man lägger in sin egen annons eller så är det någon som lägger ut en annons åt en. Mot kostnad. Kändes ju lite meningslöst.

Men jag kontaktar Mia och hör mig för lite försiktigt. Hon är positiv direkt och hon tar hem hundarna till sig. Men gud, äntligen någon som inte avfärdar min fina hund direkt.
– Jag har aldrig nekat en hund att komma till mig, förutom när det är fullt. Alla hundar bor i hemmiljö och i min flock. Det brukar funka bra. Av 78 hundar som jag har omplacerat är det bara en eller två som inte klarade flocken. I såna fall har de fått flytta till jourhem tills jag har hittat ett permanent hem till den.

Jag var tvungen att smälta allt lite.
Kunde hon ta min hund alltså?
Bara sådär?
Skulle hon lyckas hitta någon?
Vi pratar och messar och jag berättar om Nikiita.
Hundägaren får inte betalt, men hon tar en adoptionsavgift från den nya ägaren. Men det är väl faire, när jag inte gör något jobb.

– Patrick vi måste åka till Skåne! I Perstorp finns det någon som jobbar med att omplacera hundar. Hon tar hem dom och rehabiliterar dom med hjälp av sina egna hundar i flock, i hemmiljö. Det låter för bra för att vara sant.
Jag gråter och tänker att vi kanske kan göra semester i Skåne samtidigt och bada i havet och vandra lite där, med barnen eller nåt.
Men sen säger Mia att hon kan mötas upp halvvägs och kanske redan kan ta henne om en vecka.

Jag stannar upp. Men då hinner jag ju dra iväg på mitt äventyr. Åh herregud.
Spanien drar mest och eftersom jag gjort så mycket research för några veckor sedan, finns allt klart. Packlista, reseguider, vilken ryggsäck som funkar bäst. Jag vet till och med hur jag reser dit smidigast. Onsdagen efter jag lämnat henne går billigaste direktflyget. Jag bokar det. Blir jättenervös. Jag vågar inte packa. Tänk om det inte blir av.
Åh herregud. Jag gråter. Jag vill inte bli av med hunden. Egentligen. Jag hade lekt med tanken att hon blir kvar. Min hund. Sen gråter jag för att jag kommer iväg på mitt äventyr.

Vi diskuterar mera. Och det är klart att jag är nervös att Nikiita ska släppas ut bland en massa hundar, sådär huxflux. Hemma har hon ju varit lite dominant i hundmöten och jag har undvikit de i möjligaste mån. Hon har dock gått i flock på hundpensionatet, det gick ju fint. Äsch det är inget fel på den där hunden.
Men det enda sättet att rehabilitera hennes svårigheter med andra hundar är ju att låta en balanserad flock lösa det. Uppfostra henne. Visa henne hur hundar umgås. I slutändan är det nog ändå bara jag som har problem och hunden som vill skydda mig.
Det brukar ju funka bättre när jag inte är med.

Till slut bestämmer vi att mötas i Jönköping. Jag måste stanna och kissa säkert fyra gånger innan vi är framme. Jag ömsom gråter ömsom glädjer mig åt att detta kanske är lösningen, att hon kommer att få det bra. Bäst.
Detta blir de bästa förutsättningarna för att kunna hitta en bra ny ägare. En som vill tävla, jobba med henne. En som är tydlig men inte hård. En som kan känsliga hundar. Ja, ni vet. En som älskar min hund lika mycket som jag.

Hon vill inte hoppa in i den andra bilen, men gör det när jag säger till.
Hon åker iväg och jag står kvar på parkeringen.
Hejdå min älskade vän. Hejdå. Vi ses i ett annat liv.

Några timmar senare får jag denna video. Nikiita och hennes nya vän Jack Russeln. Hon fungerar fint med alla sex hundarna i flocken. En sten ramlar från mitt hjärta.