50 mil ödemarksvandring med hund
Man skulle beskriva sitt drömäventyr i sin ansökan till Adventure Academy. Ett genomförbart drömäventyr för sommaren 2018, på minst två veckor.
-Det är ingen idé att jag söker till den där äventyrsutbildningen, man ska göra ett långt äventyr på sommaren och jag kan ju inte lämna dig.
-Jag kan ju följa med.
-Det går inte. Jag kan ju inte ta med alla er och jag vill inte lämna dig.
-Varför kan du inte lämna mig?
-Men du kanske ramlar ihop igen.
-Skärp dig.
-Men vill du vara ensam med barnen nästa sommar?
-Är det viktigt för dig så löser vi det.
-Tycker du?
-Behöver du göra det, så måste du ju göra det.
-Jag älskar dig.
-Så länge du tar med den där.
Han pekar på Nikiita, vår hund. Så jag sökte till utbildningen och funderade fram mitt äventyr. Många potentiella idéer gick ju bort direkt pga hunden: man kan inte simma med hund eller cykla, kajaka, åka utomlands, vara där det är mycket folk.
Jag har sedan Patricks olycka, känt att jag behöver en time-out från allt. Från bekvämlighet och värme, från familjen och människor. Jag förtjänar en månads semester, en månads äventyr. Så även om jag måste erkänna att mitt äventyr inte är min dröm, är jag jäkligt pepp. Så glad att jag hittade det.
Kanske hade jag kunnat göra detta ändå, även om han inte hade haft sin olycka. Men antagligen inte. Då hade vi åkt hela familjen, på en familjevänlig led, nära civilisation och fjällräddning, med stugor och affärer. Helt utan äventyrsutbildning.
1 månad i midnattssol
När jag satt och skrev min ansökan funderade jag en hel del. Jag vill ju göra något coolt, nånting som taggar mig. Jag vill ha: tyst, kallt, kargt och kalt. Men framförallt, vill jag till ensamheten. Meditativt. Äntligen tid för långa tankar. Eller mindre tankar. Tystnad.
Kanske en mindre känd led som inte är så tillrättalagd och jag vill absolut norrut.
En vandring, 320km norr om polcirkeln
Jag vet inte ens vad jag googlade på för att hitta svar, nånting med “norr om polcirkeln”? Eller var det “nordliga vandringsleder i Sverige”? Jag var inspirerad av Camino de Santiago, en pilgrimsled i Spanien, där jag varit med barnen och vandrat på höstlovet. Kanske sökte jag efter pilgrimsleder i Sverige, men S:t Olofsleden var inte tillräcklig.
Så jag hittade Nordkalottleden, som är 800km. Jag kommer dock efter en del eftertanke bara gå 500 av dom.
Det finns ingen sammanhängande karta över leden, så man får pussla. Jag hittade en tysk guidebok om leden, ingen svensk. Leden går i norraste Skandinavien, definitivt norr om polcirkeln. Den är hård och tuff och svår och säkert fylld med tyskar. Passar mig perfekt. (uppvuxen i Tyskland, tillbaks till mina rötter men i fjällen)
Arktisk ödemark och högfjällsvildmark i 50 mil
Jag planerar att tälta hela vägen. Avskyr stugor, tänker alltid att det är mögel och kvalster överallt. Men det kan säkert ändra sig om det regnar hela tiden. Dock kan det ju bli svårt med hunden. Förutom att folk är allergiska i tid och otid, så är hon ju inte så trevlig mot främmande.
Så tält.
Jag vill som sagt helst inte träffa folk. Inte just nu. Kanske på min nästa vandring. Men inte denna sommar.
3 länder, 50 mil, men hur många höjdmetrar är det? Det märker vi.
Äventyret ska säljas in, inspirera till att fler vågar göra äventyr. Men vad ska det heta? Vad tycker du? Arbetsnamnet är just nu:
“Våga, vandra och vara”
Mitt sommaräventyr är inte min dröm, men det kommer förhoppningsvis ge mig kraften att genomföra det jag vill i livet och nån gång i framtiden kanske jag kommer att se vattnet vid Arktis underifrån och genomföra mitt drömäventyr.
Bild lånad från Nordkalottleden blog.
Se till att inte missa nya inlägg, följ mig på instagram:
[wdi_feed id=”2″]