-Rottweiler och Malinois? Alltså vilken idiot föder upp en sån blandras? Var det en tjuvbetäckning? Det är verkligen inte en bra blandning när man tänker efter.
-Kanske, jag vet inte, jag tyckte ju att det lät bra.
-Jag ger dig 6 månader.
-Vadå vad händer efter 6 månader?
-Omplacering. Alla såna hundar hamnar på hundstallet eller i hundhimlen.
-Vadå så inga såna hundar kan funka bra?
-Jo som polishund kanske. Hon måste jobba 8h om dagen, minst. Det räcker inte med en timmes promenad.
Jag grät efter hundkursen. Som vanligt. NikiiTa ville hoppa på de andra hundarna, inte sådär gulligt och glatt som valpar gör, nä hon gjorde redan såna där vuxenhund aggressions hugg-utfall. Hon var stor och tung och lät ond.
Men åh, varför köpte inte jag också ha en sån där gullig, fluffig golden retriever? Jag vet inte längre. Jag tänkte att det lät bra med det vakna, skarpa, intresserade sinnet hos en Malinois tillsammans med det avslappnande lugnet hos en Rottweiler. Jo det är klart att vaktet kunde slå över, men såhär mycket? Det kunde bli en riktigt bra brukshund tänkte jag, resten är upp till mig. Nu fick jag sänka målet till att överhuvudtaget få en hund som funkar och är säker, en hund som inte behöver avlivas eller omplaceras.
Jag fick hålla mig utanför gruppen på alla kurserna, på ett avstånd som hon klarade av och där jag orkade hålla henne. Hon var en mästare på att kränga sig ur halsbandet och selen drog hon omkull mig i. Jag hade dubbla koppel på henne på brukshundsklubben i början, för säkerhets skull, ifall jag skulle tappa det ena.
Jag visste ju att hundtränaren hade rätt, hon kanske var för mycket hund för mig. Jag skulle ge henne 6 månader, tänkte jag. Om hon inte funkar om ett halvår, så blir det omplacering. Första steget: hon måste respektera Patrick och barnen. Hon får inte hoppa på, anfalla och skälla. Hon får inte jaga, nafsa eller bita barn eller nåt annat för den delen.
Så vi gick fler kurser och sökte hjälp av hundproffs. Aktivering, vardagslydnad, vardagslydnad igen, privatlektioner, unghundskurs, nosework, you name it, jag har varit där. Och vi var fortfarande tvungna att hålla avstånd. Speciellt till såna där gulliga fluffhundar, dom gilla hon INTE.
OM man får höra tusen gånger att det var en aggressiv skithund man köpt och att den verkligen inte är en familjehund och när hon sen är så stark att jag knappt kan hålla henne när hon gör sina utfall mot andra hundar i skogen, då känner man sig som en jubelidiot. Och då gråter man när en ny tränare säger att det där kan bli en jäkligt bra tävlingshund.
-Vad bra det går för er! Man ser att du har jobbat med henne en del!
-Jo, ja det var jag ju tvungen att göra nåt.
-Du har ett naturligt bra sätt med henne. Ni har jättefin kontakt.
-Jo, hon lyssnar ju tyvärr bara på mig.
-Hon älskar godis, sin leksak och dig, du har massa bra saker att jobba med här!
-Tycker du?
-Jag ser att det är så.
-Ok. Tack.
-De riktigt bra hundarna är svåra. De är känsliga och de har väldigt mycket energi. Jag hade en hane en gång som var precis som hon. Han blev skitbra. Du vet vad du har i kopplet, glöm aldrig det. Du får träna därefter. Så enkelt är det.
Det fanns hopp. Jag har gjort något rätt. Den här gången grät jag av lycka efter hundkursen. Jag hade knäckt koden. Äntligen. Hon fick stanna.
Mina planer på att få en lydig brukshund, började väckas igen. Helt plötsligt är allt möjligt. Vi kanske kan våga vara i ett tävlingssammanhang med andra hundar i framtiden. OM jag vågar. OM hon fortsätter sköta sig.
Men mitt A-mål är att NikiiTa ska kunna klara försvarsmaktens inträdesprov för patrullhund och att vi blir antagna att få gå hundförarutbildningen där.
Denna delen av bloggen kommer att handla om det, vilka svårigheter som finns kvar och vår träning dit. Du kommer hitta dom inläggen under kategorin #hunden
Oj. Som hundägare vet jag du menar…Det verkar finnas två sorters människor. De som har hund, och/eller förstår hund. Och de som inte gör det.
Vad intressant också hur mycket vi låter oss påverkas av omgivningens förväntningar och förutfattade meningar, det verkar bli så lätt att se med andras ögon, och därefter lite tappa styrfarten. Jag som jobbar inom det livslånga lärandet ser det ofta, och är alltid fascinerad/förskräckt över vilken makt vi människor har över andra. Men också på ett bra sätt, den andra tränaren som gav dig den kick framåt du behövde.
Ja, den tränaren kom i rättan tid! ?
Vilka uttrycksfulla ögon! Vacker hund. Och – en viktig poäng…. det du beskriver om NikiiTa och hur de flesta hundtränare bemötte er, hade redan dömt ut det, hopplöst fall, påminner mig alltför mycket om vad vi människor gör gentemot varandra. Hur många barn drabbas inte av något liknande? Nej, lille Pelle är hopplös, han kan aldrig sitta stilla, han lyssnar aldrig på vad fröken säger, han kommer bli en värsting…
Mmm. Är det så underligt att det går åt pipsvängen då lite för ofta? Att det som alla fokuserar på faktiskt blir det vi får?
Därför gläder det mig enormt att du varit så ihärdig med NikiiTa och att du äntligen fick möta en hundtränare som såg Er, såg potentialen, såg det allra bästa Ni som ni två, tillsammans, kan bli.
<3
Intressant tanke, det ligger nog mycket i det. Man måste fokusera på styrkorna och inte bli för besviken när det blir bakslag, för att orka ta nya tag. med barnen är det lättare, där behöver man ju aldrig ta det där beslutet om de ska få bo kvar eller inte…