Men mitt hjärta då?

Nu är jag ju så jävla medveten att man kan dö när man tränar, så nu känns det ju inte längre så värst levande att träna.

Jag vill känna mig levande när jag tränar. Stark och cool. Själva utövandet var min grej. Det spelade liksom ingen roll hur snabbt eller hur effektivt jag utförde saker, bara det kändes hårt och man blev trött och svettig. Ångesten försvann och man fick frid, en stund av stillhet. Löpningen var bäst där, löpning och simning. Simning var speciellt kul, för jag lärde mig nåt helt nytt och hittade ett flow, en känsla av zen med vattnet. Eller så levde jag för känslan av att ha vågat sig till startlinjen på ett lopp, som man egentligen inte har tränat tillräckligt inför. Att delta i Vasaloppet är ett sånt exempel. Nästan omöjligt att träna tillräckligt med skidor när man bor i snöbrists-Stockholm. Att bli jagad av repet hela jävla loppet, sånt gjorde mig levande. Det kommer jag ju aldrig att uppleva igen. se mitt vasalopp. Och vilket idiot kör egentligen både öppet spår, halvvasan och tjejloppet första året man står på ett par längdskidor? Jo det gick bra. Det var tom kul och det var oväntat. Och jag var verkligen levande. Då visste jag ju inte att man kunde dö.

Jag kollade mitt hjärta förra året. Inte Patricks. Att vi inte tänkte på det liksom. Men det var bara jag som hade symtom. Jag fick ju så jäkla svullna smalben efter längre lopp och jag har egentligen alltid haft svullna vrister. Min kompis Google sa att det tillsammans med lite andra biverkningar som passade in på mig, kunde vara hjärtat, så jag begärde ett EKG på vårdcentralen.
-Ligg kvar du en stund så ska jag hämta doktorn, sa den snälla sköterskan.
Oj fan. Det bådar ju aldrig gott när någon ska hämta läkaren. Ligg kvar här. Hur länge då liksom. Men hon kom in snabbt igen och skulle köra ett till EKG och satte tillbaka plupparna.
EKGt visade flimmer och jag fick remiss för att göra ultraljud, arbets- och 24-h EKG, plus ta en massa blodprover.
Men det visade sig att flimret inte upprepade sig alls. Allt såg bra ut och jag slappnade av lite. Svullna ben kunde också bero på vätskebrist, typ. Eller astma. Eller åderbråck. Jag fick måttbeställda strumpor från Tyskland, mot svullna ben. Det står mitt namn i dom, felstavat. Och så kliar dom.

– Patrick borde ha gjort den där undersökningen som jag gjorde förra året. Han är ju alltid trött och andfådd när vi är ute och springer. Dålig kondition är ju ett symptom.
– Ja hjärtproblem kan absolut visa sig som dålig kondition, men det är ju inte det per se. Och nej, man hade inte kunnat se någon ateroskleros ändå, även om han gjort dom där undersökningarna. Det kan man inte se på ultraljud, det kan man bara se på röntgen och då egentligen bara ifall det är igentäppt. säger Patricks läkare på sjukhuset
– Men EKG då? Det borde väl visat något?
– EKG visar bara ifall du har en pågående infarkt.
– Så man kan bara se ifall man har en hjärtinfarkt, inte ifall man kommer få en hjärtinfarkt?
– Korrekt.
– Det låter ju konstigt. Kan man inte se att det är lite trångt eller så?
– Jo lite trångt, kan man ju se, men det är ju inte säkert att man har ateroskleros, det är många som lever med lite trånga kärl helt utan symtom.
– Ok, men springer de marathon och sånt då?
– Det kan jag ju inte svara på förstås.
– Så jag kan inte heller andas ut? Jag kan fortfarande ligga i riskzon för att något sånt här skulle kunna hända?
– Alltså det finns ju ingenting som tyder på det, men jag skulle avråda dig från att börja röka.
Jag tror han försökte vara rolig nu. Men va fan. Jävla skit. Jag trodde ju jag var safe.
Men ok, träna lagom är det som gäller för alla. Ingen hjärtläkare som jag pressat råder någon till att träna inför extremsport eller överdriven motion. Det är också en riskfaktor.
Träna lagom är tråkigt.
Tror att jag hakat upp mig.
Det känns inte som jag kommer någonstans med detta argumentet.