Jag var stressad, jag hade inte hunnit äta. Jag åt en bar på vägen. Jag var svettig och andfådd när jag väl kom fram till cykelträningen. Nybörjarträning. En långsam och en mellangrupp. En grupp med folk som aldrig cyklat förut och en lite snabbare.
Jag tänkte, att jag inte vill vara i gruppen med alla vingliga nybörjare det känns osäkert. Jag hade ändå varit på cykelläger. Och cyklade inte sååå sakta. Det är inte fart vi övar här utan klungkörning.
Jamendåså. Mellangruppen blev det.
Jag hade klätt mig för varmt och jag fick inte igång gps:en. Jag var hungrig.
Jag hade precis varit iväg på en träningshelg, tränat och suttit på föreläsningar i tre dagar. Jag hade kommit hem kl 01.30, vi körde hem från Åre. Upp kl 06 på måndagen. Och sen helt överpigg hela dagen. Jag hade tänkt att sova middag, men jag var för pigg.
Hämtade barnen, skällde på Patrick som kom hem försent.
Cyklade iväg till träningen. Det var HV (halvvättern) om tre veckor och jag hade inte tillräckligt många mil i benen.
Hets och stress och mitt fel.
Jag skulle simma morgonen efter kl 06.15 i kyrksjön i ängby i två timmar och cykla dit också. Claro! Det låg också i bakhuvudet. Om jag skulle berätta för någon hur mycket jag tränar… Nä det går liksom inte. Efter simningen var det lunchpass och sen Vårruset på kvällen. Vi skulle både ha jippo för curves (jobbet) och springa själva på tid och vara bland dom snabbaste bland oss 350 kvinnor.
För vad? Shit.
Mitt fel.
Det kanske låter illa med att det var mitt fel. Men det känns bättre då, som om jag hade kunnat påverka det. Inte vara ett offer. Att ha kontroll. Vara förberedd nästa gång. Utsövd, mätt och ostressad.
YEAH RIGHT!
