I början på sommaren insåg jag att jag är för blödig för att vandra en sista vandring med hunden innan vi ger bort henne. Jag tänkte att jag kanske skulle klara det och att det skulle bli mysigt, men nej. Till det hörde också att jag inte kunde köra bil upp till Kiruna, eftersom vi i dagsläget endast äger en bil. Det hade varit krångligt med hunden på en lång tågresa och en flygresa med mellanlandning kändes inte heller jättebra för henne.
Jag insåg också att jag var för blödig för att vandra en vandring som jag hade planerat med hunden helt ensam. Det var liksom vår vandring. Allt skulle bli annorlunda om hon inte följde med.
Så jag blev deppig istället, ingenting var roligt.
Äldsta sonen sa då att det enda som han skulle tycka var kul, var om vi skulle åka till vårt hus i Spanien och att han fick ta med en kompis.
– Ok, jag måste ju göra något. Samt det är inte så ofta min 16-åring vill umgås med mig. Så vi åkte till Spanien, två mammor och två tonåringar. Att sonens kompis mamma är jäkligt trevlig, underlättade förstås beslutet.
Jag behövde fundera och komma bort. Nikita fick bo på pensionat under tiden. Dom älskar henne där och ingen annan hemma kan/vill gå ut och gå med henne. (Vi hade inte fått reda på röntgensvaret ännu och det skulle dröja ytterligare två veckor innan polistestet kunde ske)
Det är varmt i Spanien, som vanligt. Nästan som i Sverige denna sommar, men värmen i Spanien är mer normal. Allt är anpassat till värmen här. Husen har små och få fönster och husen är i sten, man behöver inte ens ha på ACn jämt.
Jag klarar värmen bra. Inte som förr då jag höll på att svimma när temperaturen gick över 25. Jag fick tugga salttabletter och dricka massa vatten och må skit. Så är det inte längre. Alla somrar i Spanien har nog acklimatiserat mig. Det är skönt här.
Jag skulle egentligen lika gärna kunna vandra här.
-Du kanske ska göra det, sa min vän.
-Nä, jag tror inte det.
– Du kanske ska göra nåt helt annat.
– Ja, eller ingenting.
– Jo, du ska nog göra nåt helt annat.
– Jag skiter nog i det här.
– Eller så gör det du hade tänkt, men utan hund.
– Ja, eller så gör jag ingenting.
– Kan du inte gå Kungsleden? Den är ju inte lika långt bort.
– Är inte det jättejättemyggigt?
– Men vandra här då. Här finns inga mygg.
Tystnad.
-Jo det finns det visst.
-Men inte jättejättemånga.
Förra året läste jag en random bok ur mammas kollektion av good-feelingböcker som ligger här i Spanien som handlade om Camino de Santiago, som är en av världens äldsta och mest kända pilgrimsleder. Det var den som fick mig att dra med barnen på en vandring förra höstlovet. Vi vandrade fem dagar från Pamplona till Logrono. Det var en häftig upplevelse, i alla bemärkelser (läs mer om vår vandring här).
– Men på sommaren är det hemskt mycket folk på den där leden. Jag vill inte ha folk.
– Nej, det förstås.
Men Caminon hade mig i sitt grepp. Jag kunde inte släppa tanken på den. Den ropade. På ett helt annat sätt än fjällen. Men va fan. Är det inte jättetrist att göra nåt som typ 300tusen pensionärer gör varje år?
Jag googlade. Alla berättelser på nätet handlade om skoskav och på hur förvånade folk var över, att de trots att de var så extremt otränade ändå orkade vandra 800 km. Många är tvungna att bryta. En del börjar cykla eller åker buss en bit för att de får så ont i kroppen. Och det trevligaste var allt vin och alla människor. Men lägg av. Varför ropar du på mig? Jag som ville ha kallt, kargt och ödemark, folktomt.
– Men du, det finns en norr led också, säger jag till min kompis medans jag läser på nätet. Den är utmanande, inte så välbesökt och det är längre mellan städerna. Denna led lockar de yngre och de mer vältränade. Haha, de yngre! Där passar jag ju in! Tant-Chaly.
– Jo men du är ju yngre än pensionärerna, eller hur?
– Ja, det är klart.
Och jag googlade och googlade och kunde inte släppa att jag kanske kunde göra en annan sorts vandring. Lite längre än jag tänkt, men utan tält. Och i värme. Det är lugnt. Jag klarar värmen och kallt kan jag ändå inte få i år i Sverige.
Men först måste vi hitta ett nytt hem till hunden. Hon bara måste klara polistestet.
Åh, vad jobbigt det är när allt hänger i luften.
