Dag 2, kl. 08.00, nu har det gått 26 timmar utan mat
Vi har fått ett uppdrag:
Funäsfjällen har 60 toppar över tusen meter. Ni har tolv timmar på er. Den som tar flest toppar över 1000 höjdmetrar vinner.
Vinner vad?
Nåt fint.
Äsch vad trist. Jag hatar tävlingar, även i vanliga fall? Jag minns inte längre. Men vill inte. Jag kan hellre lägga mig här och sova hela dagen. Jag skiter i det här. Vi är indelade i fem grupper. Ok, fjällnavigering i lag, borde vara kul, vi ger oss iväg. Villar bort oss direkt, men är lyckligt ovetande om det.
Det blixtrar till i mitt huvudet lite då och då, så hårt att jag måste stanna, greppa pannan, böja mig ner. Vi närmar oss vår första topp. Mår illa. Är helt matt. Fortsätter gå, men det känns som om mina ben är täckta med lera. Sån där tung, med bly i. Ett steg i taget. Lite till. Önskar regn och skugga. Längtar efter nötter, vill sova. Vart är vi? Shit vad brant det är. Det är för varmt. Jag mår illa. Till slut är vi uppe.
1000 meter! Yey! Hittar skugga och en liten sjö med smältvatten, här vilar vi. Det blir nästan lite kallt när det blåser från snön som ligger strax ovanför. Det är så vackert här, synd att man inte kan njuta. Jag mår bara illa.
Ena vandringskompisen spyr. Hon måste ta migräntabletter. Vi väntar på att de ska verka.
(Videon är klippt mitt i en mening för det börjar blåsa ordentligt)
30 minuter efter jag spelat in det där kräks jag också. Och kissar på mig. Dricker vatten, kräks igen. Steksol, det är trettio grader varmt och vi är uppe på en tusen meter. Den enda av oss som inte kräks ringer ner till ledarna, för att förklara situationen och kolla om de är i närheten och kanske kan ta våra ryggsäckar. Vi är vid en skoterled men på den toppen vi tror att vi är råder det skoterförbud. Så där kan vi inte va. Jag blir skitsur. Du ser ju att det är en skoterled här, då kan det ju knappast vara skoterförbud. De har säkert byggt en ny led. Nyss. Jag tycker det är orimligt att anta att VI är fel. Det är ju leden som är fel. Fattar ju vem som helst.
Man är inte knivsmart när man inte har ätit på 30+ timmar.
Så vi måste ta oss ner för egen maskin, för att få hjälp. Om man inte behåller vatten kan det bli riktigt farligt i trettio graders steksol. Det tar oss fyra timmar att gå ner. De kommer och möter oss med bilen.
Det har nu gått 36 timmar utan mat. Jag vill åka hem. Jag är skitirriterad att inte nån kom och hjälpte oss på fjället. Allt måste man fixa själv. Så jävla trött. Less. Så jävla besviken på all inkompetens som omger mig. Jag tänker fan inte vara med på sånt här larv längre. Skittöntigt. Jävla lumpenwannabee meets penalism. Fuck you all!
Sen får jag en halv bar. Tuggar, sväljer, dricker vatten. Och så börjar det regna och allting lättar. Vad fint det är här. Åh vad jag är sugen på att bada. Vilket jävla coolt äventyr jag är ute på. Så jävla tufft. Fan vad kul.
Va? Avbryta? Jag? Nä jag fortsätter. Vad trodde du?
Vi tar oss mot nattlägret och möter upp de andra.
Vi måste dock gå ännu en bit. I fucking ösregn och åska. Kul att tälta på sånt här blött ställe. Jag borde kanske ha brutit ändå.
Sammanfattning:
Man orkar gå ner för ett fjäll, trots att man är kräksjuk.
Kiss torkar skitfort i 30 graders värme.
Man är inte arg på riktigt, man har bara lågt blodsocker.
Få aldrig lågt blodsocker.
Igår: Hellweek. Men va fan…
Att du ens orkar blogga! 🙂
Ligger några dagar före ?