Vi förlovade oss för 16 år sedan, den 21/6 sommarsolståndet. Det var ljust hela den natten.
Här i Spanien blir det mörkt kring kl 21, även denna dagen, så det var kanske inte den bästa idén att börja vandra omkring vid havet kl 20.
-Men om vi går motsols, borde vi komma upp på piren när det blir mörkt och den kan ju inte vara så svår att följa.
Det kommer inte bli ett annat, bättre tillfälle denna semestern, för att vandra den här leden. Det blir ju lätt alldeles för varmt och barnen blir alldeles för gnälliga. Så de fick inte följa med. Vi mutar dom istället med godis och chips, säger att de måste borsta tänderna och gå och lägga sig vid nio.
-Javisst mamma, inga problem mamma!
Redan här hör man ju att det kommer bli trubbel, men vi får ta det.
Los Saltinos de San Pedro del Pinatar, here we come.
Vi börjar gå. Ganska snart har solen gått ner och vi letar oss fram bland sandynor och fåglar. Fåglarna skränar över oss, likt en scen av “fåglarna”. Telefonen ringer. Barnen bråkar och är hungriga, men vi åt ju innan vi gick. Men jag är mer hungrig. Men ta något i kylskåpet. Men det finns inget gott i kylskåpet. Men vi är liksom mitt i salthavet och det är fåglar överallt och jag kan inte fixa mat åt er just nu. Men när kommer ni hem? Ja det tog ju lite längre tid än vi tänkt. Men skynda er! Jo, vi är på väg till bilen. Hela tiden har vi faktiskt varit på väg till bilen.
Saltbassänger på ena sidan, medelhavet på andra och Mar Menor på tredje sidan, men vart går man runt? Stolpar visar vägen, men på vissa ställen är de mitt i vattnet, kan det verkligen vara rätt? Det luktar skumt. 11,5 km och drygt 2,5h senare har vi hittat runt. Det är varmt och kvavt, kolsvart och mörkt. Man skymtar staden i horisonten, det luktar hav och ruttet salt och det blåser som ur en hårtork, tokvarmt. Då och då kommer en kall fläkt och på det stora hela är det rätt romantiskt, att gå omkring här mitt i natten, på sin förlovningsdag som man aldrig firat förut.
