Susann och jag före Lidingöloppet 30k
Planen var ju att springa idag med. Bara ett kort fjuttigt lopp. 1 mil. Det går ju superfort. Ja. om jag idag bara hade haft sådär normalt ont i musklerna, som man har efter ett lopp eller om det bara hade gjort haft ont i ett av knäna, eller bara haft en svullen fot, då hade jag nog åkt till Lidingö idag med, köat och parkerat och promenerat långa kilometrar till starten. Idag skulle jag ha gjort klart min tjejklassiker. Den trevligaste och kortaste av alla klassiker. Tänk vad skönt att jogga en mil i solsken. Men istället måste jag ha kryckor för att kunna förflytta mig från soffan.
Igår kom jag iaf imål på både halva och hela Lidingöloppet. Halvklassikern och Klassikern klar.
Målet var att ta mig runt och att den nyligen läkta muskelbristningen som föranledde 6 veckors löpvila före loppet, skulle hålla.
Fick lite tejphjälp av en klasskompis.
Planen var att jogga lugnt de första 15 och sen köra 30-loppet med en kompis också det lugnt och sansat och jämt.
Före 15k start. Halva Lidingöloppet och sista delen i halvklassikern.
De första 15 var inte alls så behagliga som jag hade tänkt mig, trots att jag gick i många backar och tog på mig typ 1h50min. Efter loppet fick jag promenera typ 2,5 km tillbaks till starten. Jag var sliten. Och handen på hjärtat, så var jag nog inte i den löpform jag hade tänkt mig heller. Skyller på muskelbristningen. Såklart.
Redo för nästa 30km. Sus skulle dra mig om det behövdes. Men redan efter 4km märkte jag att jag inte kommer kunna hålla vårt planerade tempo. Va fan!! Knäna gav vika i nerförsbackarna och det kändes helt ostadigt och typ bedövat, hellre ont än bedövat säger jag, skitobehagligt! Så jag fick ta det lugnt nerför! Skit. Nerför är ju min specialitet! Jag släppte Sus efter 6 km, hon kunde ju köra lugnt in på vårt sub 4 mål, kanske kanske skulle jag klara att öka snart igen. Nu hade jag iaf sprungit 21km totalt sett (6+15km).
Jag joggade på och gick i alla nerförsbackar (med raka ben och supersnygg stil). Efter halva loppet gick jag hela tiden, eller jag tänkte: jag springer på flacken. Vet ni hur flackt det är på Lidingöloppet? Nä just det, inte alls flackt. Så jag gick. Det var många som började gå här vid 15km, och när jag tänkte att jag ju redan sprungit 30, kändes det lite bättre.
Jag råkade möta nån från startgrupp nr sist i en av depåerna (jag startade i grupp 7 och han typ 18), då kändes det skit igen. Varför gör man sånthär?
Jag fick börja gå baklänges i nerförsbackarna, då kändes det nästan normalt i knäna. Många andra hängde på och jag blev jäkligt snabb på det. Heja mig! Nåt att skriva i CV’t: skitbra på att hitta på nya sätt att ta sig igenom smärtande situationer.
Det var ett litet lämmeltåg av haltande motionärer som gick mot mål. Det pratades och skojades, delades ut stretchtips och oro ang reptider diskuterades, hur trevligt som helst, hade man bara inte haft så himla ont. Fast då hade jag ju å andra sidan inte gått här bak heller.
Jag bytte från musik till marathonpodden med Petra Månström och en intervju med Lisa Norden. De pratade om misslyckade lopp (så passande) och huruvida man bör bryta när man känner att det här inte går vägen. -Har man ställt sig på startlinjen får man ju allt stå sitt kast, sa Lisa. Annars skulle ju förmodligen halva startfältet bryta innan halva loppet var över.
Nä det går ju inte skrattar jag och haltar vidare. Ont i foten för den snedbelastas pga knäet och smärta i andra knäet för att jag avlastar första knäet. Höften gungar och ryggen hugger. Känner mig svullen och avdomnad i fötterna, tårna gör ont.
Nån klappar mig på axeln,
– Hur går det? Nu kör vi det sista! Kom igen!
– Hur går det? Nu kör vi det sista! Kom igen!
Tack du vänliga själ! Sprang en bit igen. Ska jag gå omkring här i skogen och gnälla på vart jag har ont? Skitfan, nu kör vi. Alla marathonlöpare har ont!
De sista 5km tog 1 timme. En sak bara om man blir kissnödig och har svårt att gå, klättra inte uppför ett dike och sätt dig i skogen då, very bad idea.
De sista 5km tog 1 timme. En sak bara om man blir kissnödig och har svårt att gå, klättra inte uppför ett dike och sätt dig i skogen då, very bad idea.
Upploppet. Äntligen.
Och jag kunde inte ens springa på upploppet, jag var kall och frös och ingen ursäktade min tid med att jag sprungit 2 lopp. Eller att jag blev klar med 2 klassiker idag.
Men jag gjorde det för min egen skull. Eller hur! Och för att få den där jäkla klassikermedaljen, ja och den för halvklassikern!
Halva loppet, hälften så stor medalj.