Jag måste få berätta om nunnorna i Laredo, den dagen var så speciell. Stark och jobbig. Jag hade vandrat själv hela sträckan från Castro-Urdiales som tog forever. Jag hade så ont när jag kom fram. De bjöd på saft i hallen till klostret, där man skrev in sig, och jag började gråta när de sa att jag skulle få sova i ett litet rum med en annan tjej. (slippa sovsal och snarkhelvete.) Jag älskade dessa nunnor direkt. Jag var så trött nu.
Dag 7, första veckan är över och då slår det till på riktigt.
De säger att första veckan är fysisk.
Andra veckan är mental.
Och tredje veckan är spirituell.
(Och om du nu undrar vilka de är så är det alla prilgrimer. Jag hade läst det innan någonstans och alla andra här på leden kände också till det.)
Så jag var redo, men jag tänkte förstås, att jag kunde få hoppa direkt till den spirituella veckan och få vara lite andlig, filosofisk och sånt. Tänka utan avbrott och känna mig smart och vuxen.
Istället så flyger mina tankar omkring. Jag kan inte fokusera på någonting och allt gör ont. Fötterna, ryggen, axlarna och tårna. Tårna liksom. Fucking tårna. Helvete.
Jag tror att jag har brutit tårna. Minst tre tår. De är svullna och röda och går inte att böja. Alltså hur ska man kunna gå om tårna är av? Kan nån tala om det för mig.
-Ja, sa en tysk kille, det kommer inifrån, det blir så när man vandrar, allt blod pressas neråt och att det går över om några dagar.
-De är INTE brutna, sa hans vän.
-Okej, sa jag, de kanske bara är stukade. Det är kanske ingenting.
Men i hemlighet tror jag fortfarande att de är kaputt. Sehr kaputt. Så det så.
Alla rum i klostret är antingen för män eller kvinnor. Alla andra nätter sover jag med kläderna på, men idag, när jag bara delar rum med en tjej, räcker det med underkläder. Vi har till och med ett eget badrum i vårt rum, lyx.
Det är gudstjänst kl. 19 med välsignelse för pilgrimerna och sen gemensam mat. Det tänkte jag inte missa.
Tjejen i mitt rum pratar bara kinesiska och franska. Jag kan bara säga att jag inte pratar franska, på franska.
Kul.
Hade velat fråga henne varför hon bor i Frankrike och hur det är att växa upp i Kina och varför hon vandrar här och om hon trodde språket skulle bli ett problem. Men det går ju inte.
Språket är ett problem. För mig. Men jag berättar för henne om mässan som ska vara senare. Med händer och fötter. Och sen lägger jag mig för att vila och somnar.
Om du trodde att jag kanske skulle missa mässan, så kan jag ju tala om att de börjar ringa i kyrkklockorna en halvtimme före och sen en kvart och sen strax innan det börjar och NÄR det faktiskt börjar. Jag sover alltså vägg i vägg med kyrkan. Det var omöjligt att inte vakna.
Bänkarna är hårda och vi måste stå upp hela tiden. Mina ben känns svullna. Fötterna gör ont. Tårna är brutna, jag visste det. Jag vill inte stå upp. Hallå där. Fattar han inte det? Hur mycket ska vi plågas egentligen?
Vi får sätta oss ner igen och nu börjar prästen prata om din väg. “Ge inte upp, din väg kommer! Så sa Jesus och så säger jag er.” Jag börjar gråta. Men skärp dig. Det luktar damm och högtalarna skrapar, de skär sig. Det är ju Fan inte stämningsfullt alls. Åh helvete man får inte svära i kyrkan! Skit också. Varför har jag inte med mig näsdukar. Helv… Under min bänk sitter gammalt tuggummi och jag råkade ta på det. Fy satan vad äckligt. Men nej, nej, nej inte svära. Han hör allt.
Nu måste vi resa oss igen. Jag känner igen det han säger på latin, när han ska helga Jesu kropp. Så sa de i Omas kyrka också. Det måste varit jättelängesedan jag var där. Det måste ju varit när jag var liten. Undrar vad hon skulle sagt om hon visste att jag vandrar på en katolsk pilgrimsled.
Nu måste vi gå fram. Alla vi pilgrimer. Vi är många, kanske tjugo och så gråter jag igen. Jag gråter för att sist jag var i kyrkan, var på en begravning, jag gråter för att det lika gärna hade kunnat vara din begravning. Jag gråter för att du lever, och för att vi kommer kunna göra mycket mer innan allt är slut. Innan vi är slut. Jag gråter för att min hund aldrig mer kommer att trösta mig. Jag gråter för att jag äntligen har tid att gråta. Jag gråter för att jag har brutit tår-jävlarna. Stackars mig. Jag gråter för att det gör ont att stå.
När prästen lägger sina händer på mitt huvud och viskar ord som jag inte förstår, brister det totalt. Varför har jag inte en näsduk? Det är ju fucking pinsamt att snora ner en helig man. Helvete, jag svor igen. Nej, Fan också. Skit jag ger upp.
Han gör korstecknet i min panna och torkar en tår. En annan pilgrim som står bredvid mig ger mig en näsduk och jag ser att han gråter en skvätt han med. Måste ändå skratta till lite.
En nunna ger mig en pappersstjärna och sen är det över. Jag är välsignad och jag kan inte sluta gråta.
På nåt sätt förstår jag ingenting och ändå så förstår jag. Folk går i kyrkan och blir förlåtna. Det känns som att jag är förlåten nu men jag vet inte för vad. Jag förstår nog ändå inte.
Godnatt.
[wdi_feed id=”2″]