Löpning är en ensamsport för det mesta. Jag älskar ödemark. Man springer och lyssnar och känner och vill inte prata. Med någon.
Man glömmer att man saknar havet. Men så plötsligt slår det en. Men vind och våg. Jag har längtar efter havet! Och nu är du här!
24 km sandstrand. Perfekt för en joggingtur. Marathon fram och tillbaks. Nä nu ska vi inte överdriva. Barfotalöpning i riktigt mjuk sand. Väldigt jobbigt för senor och fästen, men å så nyttigt.
Springer där det är hårdare. Då kan jag springa längre. Jag ler. Och gråter. Vinden är skoningslös. Den lockar fram tårar hos den tappraste av krigarna. Jag sträcker ut armarna och skriker. Kom och ta mig om du kan.
Ingen hör mig. Och tur är väl det. Lettiska mentalsjukhus låter inte så lockande.
Jag springer ännu längre ned och vattnet forsar över mina nakna fötter. Det fruktansvärt iskalla vattnet biter tag och mitt blod stelnar till för en sekund.
Det som inte dödar…
Kylan var värre än det ljumna kneipbadet vi besökte kvällen innan.
Spa finns det gott om men inget slår ett vinande hav. Längtar till sommaren. Då det vinande havet blir simvänligt. Då jag kan spana efter fiskar och snäckor och bli sjösjuk på riktigt. Fast då i Medelhavet och inte i Östersjön i en liten håla utanför Riga.