Förra året gick vi från Pamplona till Los Arcos och Logroño (läs om förra året här) och den här gången går vi från Sarría till Santiago (första avsnittet här). Det är nästan dubbelt så långt. Men det har jag förstås inte sagt till barnen.
Sarría till Santiago de Compostela är de sista 100 kilometerna av Camino de Santiago. Eller ja, 117 km är det om man ska vara exakt. Det är den mest trafikerade delen av Camino de Santiago. Omkring 300 000 pilgrimer går varje år minst denna sträcka.
När vi väl är där i Santiago, då blir det bra. Det vet jag. De kommer bli stolta att de klarat det. Jag kommer bli stolt. Eller så kommer alla att gråta och vi får ta taxi till hotellet.
De blir som det blir.
Vi går från Melide till Arzua idag, ca 15km. Det kommer att ta oss sex timmar. Med pauser och mycket regn.
Ibland vill barnen inte gå längre. Då stannar dom. Oavsett om det finns nånstans att sitta. Eller om vi har nåt att äta eller dricka. Och jag vet att det blir värre då, om man är trött och bara stannar. Blodsockret kommer inte bli bättre. Inte heller humöret. Och jag kan inte göra nåt åt det. Då är det bra om det regnar eller snöar. För då vill ingen stanna. Det är ändå lite skönt att barnen är större detta år. De inser att det är oskönt att stanna i kyla.
Någon har klottrat Jesus didn´t start in Sarria på vägvisarstenen som vi går förbi. Barnen pekar och skrattar.
Just detta citat står lite varstans. Det finns en snobbism bland pilgrimerna. Kring att vara en riktig pilgrim vs en turist dvs en låtsas pilgrim. Med citatet menas antagligen att man inte gör det på riktigt om man inte går hela leden. Men Jesus gick inte Camino de Santiago alls, om ni nu funderade på det. Leden kom till ca 900 år e.Kr.
-Haha, det dör är mitt favvo Camino-graffiti-citat.
-Jaså?
-Ja så dumt. Man vill vara elak mot de som går mindre, men så är man bara inte så smart. Så det är roligt.
-Nä jag vet inte. säger jag. Jag är trött. Dålig egenskap som peppande pilgrimsmorsa.
– Har ni tänkt på en sak? Vi gick här förra året för att er pappa inte dog. För att vi skulle göra nåt ihop. Umgås och prata. Kramas och kämpa lite. Varför går vi i år, tycker ni? säger jag.
-För att du tvingade oss.
-Men lite roligt är det väl?
-Det är det INTE! Jag HATAR det här.
-Oj, hata är ett starkt ord.
-Men du lyssnar ju inte. Jag vill inte gå här.
-Okej. Men nu är vi här. Vi ska ju inte gå så långt som Jesus. Vill du ha lite godis?
-Ja tack.
-Mamma, Jesus gick inte här.
-Nej, jag vet. Inte ens Jakob gick ju här.
-Vem är Jakob?
-Saint James, Sankt jago. Han, den där kompisen till Jesus. Som vi ska besöka. Hans grav alltså. Huset som de byggde på honom. Katedralen, ja det är ju inte ett hus. Eller guds hus kanske det är.
Shit vad bra jag är på att förklara. Men barnen nickar.
-Men varför går vi här då? Om ingen gått här förut? Det är ju skitdumt ju. frågar dom.
-Ja, varför tror ni?
-För att du tvingade oss. Ååååååå du lyssnar ju aldrig.
-Äsch. Vi går här för att känna att vi klarar det här. Att röra på sig är ju bra för allt. Balanserar ADHD och lugnar ner stress. Det funkar även mot depression. Så vi är på rätt plats av olika anledningar. Det är inte alla barn som orkar att gå nästan 12 mil. Det är långt. Ni är skitduktiga ju.
Men de har slutat lyssna.
-Hur långt gick du i sommar mamma? frågar Amadeus.
-850km
-Wow! Vart startade du då?
-I Irún.
-Vart ligger det?
-Norraste hörnet av Spanien, precis vid franska gränsen.
-Ok. Men vi går nu, för att pappa inte dog och så när du dör, då går vi hela. Eller hur Juni?
Hon nickar frenestiskt. Ja, ja, ja!
-Ja, och då sätter vi upp bilder av mamma överallt.
-Och kors. I ditt minne. Det gör vi tillsammans.
-Jesus didn’t start in Sarria. And neither did our mum.
-Best mum ever.
Och så skrattar dom och springer iväg, klättrar upp på stenen med snäckan. Jag står kvar och ler bakom simmiga ögon.
Fatta vad länge det är kvar innan jag dör.
