Skitkul att fira att man har ytterligare ett år mindre kvar att leva liksom. Det blir så konkret vid varje bemärkelsedag. Jag hatar nyår och midsommar också för den delen.
Jag vill inte göra nåt. Jag vill inte få tråkiga presenter. Inte sjunga konstiga sånger, inte kolla på fyrverkerier. Jag vill inte äta äcklig tårta och blåsa ut tusen ljus. Jag vill inte att en massa ska fråga hur det känns.
Det känns piss.
Allt sånt här tvingas man ju till när man har familj, för dom vill ju sånt.
Men den här gången testade jag nåt nytt. Och alla var ok med det.
Så ingen tårta och inga presenter på min bemärkelsedag. Idag drar vi ner till stranden, min gamla strand. Vi hyr en solstol.
Den kostar 7 euro, fattar ni, vilket rån. För sju euro kan jag ju för fan köpa en egen solstol. Men nu ligger vi här iaf i skuggan, vid havet, i en skitdyr stol och njuter. Vart kommer det där lugnet ifrån? Alltså det är ju så skönt. Jag kan andas.
Jag kanske bara aldrig testat ligga i en solstol förut, såhär på riktigt. Bara inte göra nåt. Helt meningslöst skönt. Så hinner jag tänka.
Det är nu 5 månader sedan Patrick föll ihop på det där loppet och jag grubblar fortfarande kring orsaker och verkan, meningen med livet och syftet med träning. Kroppen ska inte fungera på det sättet. Man ska inte kunna springa sig till en hjärtinfarkt. Orsaken till att han dessutom fick ett plötsligt hjärtstopp är antagligen den starka ansträngningen, men det kan man inte veta helt säkert.
När man hänvisar till livsstil som den främsta orsaken till hjärtinfarkt, menar man förstås inaktiv livsstil, med fel kost, osunda vanor och man menar såklart inte för mycket aktivitet. Trots det är den vanligaste dödsorsaken bland idrottare just hjärtstopp. Tur Patrick inte är någon idrottare. Han är ju knappt en motionär, men det ska han bli. Ingen elitmotionär, utan en lagom-motionär. Fy satan vad tråkigt.
Vi skulle göra en massa saker idag, men det har vi glömt bort. Inget får mig ur denna stol, förutom för att ta ett dopp i havet eller köpa en fanta limón i baren.
Så nu ligger jag bara här och är lycklig för att alla lever och lugn för att de lever nån annanstans än vart jag är just nu.
Att det ska ta 41 år för mig att fatta hur jag vill fira MIN födelsedag. Livet är för kort.
Jag älskar min man och dom där barnen, över allt annat, men just idag behöver jag bara få hänga med en vän på stranden och inte passa upp på någon.
Vi ses snart.