Jag flyger och faller

När jag tar mig an en utmaning, brukar det vara något som är lite spännande och annorlunda. Ett lopp som kanske är tekniskt svårt eller lite väl långt eller bara unheard of typ nytt eller oväntat. Framförallt är det ju inte vara 9km, framförallt inte bara löpning. Men eftersom Patrick föll ihop på ett OCR lopp, under själva löpningen, så är det just löpningen som är en utmaning för mig idag, oavsett längd. OM jag bara kommer igenom löpningen, om jag bara kan bevisa för mig själv att jag kan springa, att det inte är nån fara, att det faktiskt går bra. OM jag kommer igenom min mentala spärr, så kommer jag kunna träna allt det andra roliga igen. Jag kommer skratta, kunna ta i ordentligt och le, och allt blir som vanligt igen.

Jag står med utsträckta armar och blundar. Undrar om vinden räcker. T-shirten fladdrar till och jag hinner tänka att det nog är för kallt för kortärmat idag. Tårarna blåser bakåt på mina kinder och jag ler. Det är nog tillräckligt med vind ändå. Jag chansar och ger mig av. Jag fryser och springer och får ingen luft. Jag måste sakta ner. Kanske är det inte det här jag ska göra, när jag ska förverkliga mig själv. Kanske är det något annat jag vill se, än Stockholms innerstad. Som på beställning svänger banan av mot djurgården och ut längs med vattnet. Det är fåglar överallt. Det är folk överallt. De andas min luft och spärrar min väg. Jag ska fram, jag ska förbi. Flytta på er! Jag ska pröva mina vingar, jag ska flyga min väg. Flyga vägen som är utstakad för mig. Jag tror att den ligger här nånstans längs med den här banan och jag måste leta här, med nummerlapp på bröstet.
Ojoj, hon där ser ju skittrött ut. Varför springer hon här, hon borde ta en taxi hem. Jag måste öka, jag kan inte stå här redo ifall hon skulle ramla ihop. Jag håller ut händer när jag springer förbi, hon kanske får kraft av fartvinden. Jag säger ingenting, jag förklarar inte att jag flyger. Det ser dom ju. Hon kanske ler där bakom min rygg och tänker, sådär vill jag också kunna flyga iväg.
Jag vet att jag skulle hitta tillbaks ändå, men det är tur att banan är markerad, så att jag vet hur långt det är kvar.
Va? Nej! Inte gå! Vi ska inte gå! Vi ska skynda oss, för där framme är vi i mål och då kommer jag veta om det gick.
Strax kommer alla applådera och ge mig champagne. Dom kommer se att jag gjort något extremt svårt och väldigt tufft. Dom kommer se att jag är lite bättre än alla andra som kommer här i slutet och jag kommer få specialpriset. Jag förväntar mig glitterregn och cool musik, såndär segermusik. Min låt, liksom. Spring bara lite till, kom igen. En km till, det klarar du. Snart är vi framme.
Såhär fint har jag nog aldrig sprungit förut. Det var värt att ta den här pausen från träningen, det gjorde susen med mitt löpsteg. Ojojoj. Och där framme står dom! Med konfetti!!
-Heja du med blått håååår! Snyggt steg! Här får du lite champagne!
Jag sprang ett lopp idag. I mina tankar, sprang jag snabbt och lätt, i verkligheten gick jag större biten för att jag var så trött. Och det var tyst i mål. De flesta hade redan åkt hem. Och jag fick avslagen läsk i plastmugg.

-Betyder det här att jag måste springa fler lopp alltså?
-Jajamensan, det betyder det. You´re back, my friend!
-Åh fan också. Jag tyckte ju att jag hade en så bra anledning att till å slippa det här jävla tränandet.
-Du vet ju att du vill.
-Du känner mig alltför bra.
-It takes one to know one.
Jag kliver in i tunnelbanan och samtalet bryts. Jag hatar att åka tunnelbana. Nån från samma lopp sitter bredvid mig och hon ler. Det gick säkert bra för henne, eller så bröt hon och fick åka taxi. Jag skiter i vilket.
Jag försöker att inte ramla ner i hålet. Det där hålet som jag alltid bär med mig. Varför finns det överhuvudtaget? Vad ska jag med det till liksom? Jag kikar försiktigt, kanske har det blivit ljust, kanske just idag känns det ombonat och mjukt? Det är en fälla. Jävla skit.
Jag tittar på smycket som man fick istället för medalj och gråter. Det var ju jättefult. Jag vill inte ha det. Du kan krypa ner i hålet. Jäkla medaljsmyckesfan. Ner med dig. Va fan. Jag gjorde det ändå. Och jag behöver inte ramla ihop. Jag är så hungrig, trots banan och kokosvatten. Jag äter en bar, men känner inte smaken. Jag torkar tårar och känner mig tom.
-Vad ska jag göra nu?
Göteborgsvarvet?
Och sen då?
Varför tränar jag? Vad är det jag älskar med det?