Jag drog. Camino del Norte. 850km

Alltså jag drog. Lämnade allt och är tillbaks om en månad. Först köpte jag i och för sig en hamster till Juni (dottern), det hade jag lovat om vi inte skulle ha hund just nu. En grå guldhamster. Jag trodde alla guldhamstrar var guldiga, men jag vet ju ingenting.

Så jag drog och tänkte att vägen (el Camino) får avgöra hur det blir. Man kan inte planera 850km. Men jag gjorde ett gott försök. “När jag kommer fram hämtar jag mitt pilgrimspass på Härbärget, det ligger ändå på vägen och sen börjar jag gå. Vägen kommer att ta hand om allt och låta mig bearbeta saker i min takt. Det har jag läst. Jag har också läst att alla gråter en eller flera gånger under sin vandring. Oftast efter två-tre veckor.”

Jag gråter redan på bussen från flygplatsen. Shit hur kommer det här bli?

Kommer fram till härbärget i Irún, efter en minst sagt svettig promenad från Frankrike, där bussen stannade. Ok, jag jag gick fel. Det tog ju Fan en evighet att hitta härbärget.

-Bienvenido! Välkommen, vi ska precis öppna, säger den glada gubben i dörren. Målarfärg och putsdamm möter mig i den smutsiga hallen. “Renoverar ni”, vill jag fråga men kommer inte på nåt ord på spanska som handlar om renovering, så jag försöker le. -Idag är det den 25/7 och det är Santiagos dag, du vet han som du ska gå den där leden för? Du vet den heter ju Camino de Santiago. Paus. Jag nickar.

– Bra och det betyder att vi kommer fira alla pilgrimer ikväll. Paus. Han pekar ut genom fönstret och jag måste luta mig ut för att se.
-Una fiesta! Cidra y Tortilla de patatas (potatisomelett), tårta, mackor och sånt. Hospitaleron är helt lyrisk.
– Visst stannar du tills ikväll! Du betalar vad du vill! Du får gärna betala femtio, säger han och skrattar! Det är väl klart du ska stanna! Det är också första dagen som pilgrimer får sova här, vi har nyöppning efter renoveringen och en man från kyrkan kommer och välsignar oss sen.

Jag tänker att jag nog behöver all välsignelse jag kan få, och sen att det är ju fantastiskt att jag förstår hans spanska. Jag förstår allt. Men nu blir han tyst.

-Como?

Jag skrattar och lägger sju euro i bössan. Var jag snål nu? Måste kolla med de andra pilgrimmerna sen.

Det finns bara kallvatten, men duschen är ljuvlig. Sen kommer en kör och sjunger på baskiska. Så vackert. Nu gråter jag igen. Det finns ingen räddning för mig, det kommer bli en gråtvandring. Jag tänkte kanske mer cool, vacker, tuff och sånt. Men ok, andas nu.

Så det blir ett äventyr utan hund. Något man inte gör med hund, bo på härbärgen och vandra i Spanien. Av alla leder till Santiago, valde jag den norra, Camino del Norte också kallad Camino de la Costa. Läste i en blogg att den lockar ett yngre klientel, är tuffare med fler höjdmetrar och mycket havsutsikt. Jag älskar havet, känner mig fri vid vatten. Kanske kommer jag vilja simma lite igen.

Syfte: Att vandra långt. Att hinna tänka klart. Att komma vidare. Vara ensam. Ha ingen som vill nåt från en. Bara mig själv att sköta. Njuta. Och gråta. Tydligen.

Mer om vad Camino de Santiago är, snart.

Tarta de Santiago, mandelkaka, glutenfri