Jag är odödlig

Inget har förändrats. Helt plötsligt är det ett nytt år och jag var lite orolig för att hunden skulle bli orolig. Vi hade hyrt in oss bredvid en skidbacke, där det skulle skjutas en massa raketer. Men jag fick inget stöd hos hunden, hon skällde lite på nån gubbe utanför fönstret, nafsa efter en förbipasserande och åt överblivna köttbullar. Är hon inte rädd för nåt? Jag är fan rädd för fyrverkerier, tänk om de flyger åt fel håll eller om de exploderar på marken, fastnar eller är felkonstruerade. Varje nyår är det alltid någon som mister handen. Eller ögat. Eller nåt annat. Och miljön mister tron på oss som vanligt.
Ok. Inget hände.
Det blev 2018.
I början på 2017 gjorde jag det jag ville göra med mitt liv, som vanligt. Jag bara gick omkring och var lite nöjd över mitt nya liv och så hade jag nästan nojjat klart över att ha fyllt 40. Jag älskar egentligen kriser. Man liksom vet att det blir en förändring när man är klar och att det blir bättre än innan. Jag ser fram emot framtiden i all min osäkerhet och i alla tveksamma beslut.
I början på 2017 var jag i bra fysisk form och hade siktet inställt mot Ironman i Kalmar i augusti.
I mars sprang vi dock ett litet roligt motionslopp, med kul hinder, och då går han och nästan dör, så jag gör inte min Ironman i slutet på sommaren. Nä för hela jävla resten av 2017, handlade om Patrick och hans nästan död.
Jag hamnar i kris. Inte alls nåt sånt där behagligt mörker som jag brukar vara i under mina tidigare gulliga livskriser. Nä, det var sådär jävla, skitjobbigt att jag faktiskt önskade mig ett normalt liv. Utan överraskningar. Ett sånt där liv som andra lever, där det aldrig byts jobb eller nåt. Så vill jag också ha det. Jag vill ha lugn och ro. Jag vill ha mindre oro. Jag skulle ge allt för lite tråkigt kontorsliv.
Flera månader på helspänn följer. Tänk om han kommer dö ändå, fast alla tror att han kommer klara sig.
Tänk om.
Han behöver tänka om. Han ändrar en del. Han skiter i saker som är stressiga eller trista, medans jag säger upp städfirman. Jag blir orolig, han har ingen livförsäkring, jag vill spara pengar. Hans insikt är dock att man bara lever en gång och ibland kanske inte ens hela den gången. Medans jag verkar leva för min karma till nästa liv, eller nåt och bara fortsätter. Fortsätter vara duktig. Jag sopar mattan. Jag kan inte hjälpa det, vardagen måste bli normal. Jag vill ha tråkigt och lugn och ro. Jag slutar simma på morgnarna. Jag tar barnen.
Men han säger att livet är för kort för att inte titta klart på en kul serie. Tänk om man inte hann se klart den.
Tänk om.
Barnen vill inte äta, eftersom pappa nästan dog, eftersom det är en livsstilssjukdom. Nej, det är bara slump. Vemsomhelst kan drabbas, jag lovar. Nej, inte barn. Barn drabbas inte.
Men tänk om.
Så en blir vegetarian, en vill bara äta bra mat och den tredje våndas över att nyttig mat är så jävla äcklig. Ingen kan längre äta kött.
Alla barn tar promenader. Jag springer inte. Jag simmar inte. Han som föll ihop och nästan dog, tränar definitivt inte. Han är ju fixad nu. Han behöver ju inte träna. Nu är han friskare än innan. Nu tar han fem mediciner varje dag. Innan medicinerna fanns det ju en överhängande risk för hjärtinfarkt, nu ingen risk alls. Faktiskt.
Men tänk om.
Jag är inte lika säker. För mig är han en tickande bomb och jag funderar på vart jag flyttar med barnen. Sen. När jag inte har råd att bo kvar i huset.
Barnen slutar promenera igen och dom tjatar om chips. Jag springer inte. Jag simmar inte. Jag har också slutat cykla.
Vi ger barnen aktivitetsband i julklapp. De visar alldeles för få steg. Vi måste få barnen att gå mer.
Han har ingen livförsäkring och han kommer inte få en livförsäkring. Någonsin. Jättekonstigt. Läkaren sa ju att han var bättre än innan. Att de har fixat honom. Att det inte är större risk nu, än om det inte hade hänt. Om han hade tecknat någon före, då hade han haft en. Men vi var ju aldrig sjuka. Inte på det sättet liksom.

Så han tecknade aldrig någon före, för att han var odödlig. Vi var odödliga. Jag har inte heller någon. Men jag är ju odödlig, på riktigt. Det är det som är skillnaden.