Vi kommer aldrig mer ta sådana risker, sa jag. Vi kommer aldrig mer semestra där det är folktomt och där det är långt mellan täckning. Vi kommer aldrig mer semestra utan satellittelefon och hjärtstartare. Vi kommer heller aldrig mer delta i lopp. Jag kommer inte tävla nåt och du får aldrig delta i något extremt igen. ALLT är extremt.
Förra året, tappade vi bort oss i Åre. Innan allt det där hände med ditt hjärta, kunde vi göra sånt. Det var aldrig förknippat med någon egentlig fara. Det var äventyr. Förra året var vi i fjällen i fyra veckor. Vi vandrade i Idre, Åre och Kiruna. Det var en helt underbar idyllisk bilsemester med vackra vyer, karga miljöer och gnälliga barn. Detta måste vi göra om. Men allt förändrades när ditt hjärta stannade och jag blev rädd. Livrädd. Tänk om detta hade hänt när vi varit uppe på fjället någonstans. Eller nere i skidspåren. Ingen jävel kör ju längd. Då hade jag stått där med dig utan täckning och skrikit.
Men jag lugnade ner mig lite. Lite. Kom fram till att man inte kan förutse det som ska hände eller planera sitt liv.
Så nu sitter jag här, på ett litet fjäll med massor med folk, hjärtstartare och cykel. Jag är fan snabb på att cykla.
-Men att jag inte kom ikapp dig. När du cyklade förbi, tänkte jag hänga på, det där blir en lätt hare. Men så kom jag inte ikapp. Jävligt frustrerande liksom.
En främmande man klädd i lycra, började prata med mig. Han skrattade. Det gjorde inte jag. Jävla idiot.
Nästa år cyklar jag någonstans utan folk som har på sig landsvägskläder när de stigcyklar. Jag ger han blicken och återvänder till att kolla på mina barn i hoppbacken. De gillar inte heller när det är mycket folk.
-Förlåt men ni vet, pappa är hjärtsjuk och vi måste ha lite folk omkring oss iår. Så är det bara, kanske nästa år.
Nästa år åker vi till nån cool öken i USA och cyklar på sandsten. Nästa år bestiger vi berg igen.
Men i år blir vi här. Jag hittar här, det är inte så många leder och vi har varit här flera år i rad. Jag vet vart hjärtstartaren bor. Jag får andas fjälluft och cykla flowiga leder utan att vara orolig för att det blir för brant eller för tekniskt. I Idre är allt lätt, även de röda lederna. Eller så är jag bara så jävla bra. Så jävla bra. Alldeles för bra för att nån ska snacka med mig eller cykla ikapp. Så är det. Detta är mitt fjäll.
Let´s go to Idre!