En dag på Caminon.
I juni-juli 2018 vandrade jag 850km på Camino del Norte och Camino Primitivo (se de inlägg här). Jag har även vandrat två vändor på Camino Frances med barnen (läs mer om det här). Camino de Santiago är samlingsnamnet på alla leder som går till Santiago de Compostela. Varje år vandrar kring 300 000 pilgrimer på dessa leder.
Men hur går det egentligen till när man vandrar här?
Hur ser en vanlig dag ut?
Jag försöker sammanfatta:
Jag väcks av min telefon som vibrerar bredvid kudden. Klockan är kvart över sex. Ofta är det redan liv och rörelse i sovsalen och jag är en av de sista som går upp. Glider in i mina flipflops och lägger mobil, pass och plånbok i fickan (de har legat under min kudde eller i sovsäcken på natten). Letar mig i halvmörkret mot toan, med tandborste och hårsnodd i högsta hugg. Jag är redan färdigklädd, då jag sover i de kläder jag ska vandra i.
Tilbaka vid sängen, knör jag ihop sovsäcken i sin påse, drar min öppna ryggsäck och sovsäcken, ut ur sovsalen. Ifall alla är vakna är jag kvar och packar vid sängen.
Det är dock aldrig någon kvar i sovsalen efter halv sju. Första morgonen blev jag lite förskräckt, vart är alla? Har det brunnit och vandrarhemmet utrymdes utan att jag märkte nåt? Förklaring: Jag har svårt att somna efter en dag med vandring, umgänge och mycket vin. Somnar oftast inte före kl 1 på natten och sen sover jag oroligt med livliga drömmar i ca 5 timmar. Det blir ljust kring sju, halv åtta och de flesta dagar börjar jag gå då.
Många andra går upp redan halv sex eller fem och ännu tidigare. På Camino del Norte blir det sällan mer än 25 grader mitt på dagen, så det är knappast pga värmen som man börjar gå tidigt, det verkar vara “gammal vana”. När jag frågar, säger någon att det är för att hinna fram, så det inte är fullt på härbärgena, de kommunala, Albergue Municipal, går inte att boka. Här får man köa utanför.
Men OM jag går iväg vid halv sju, går 25 km kommer jag fram före kl 12. Härbärget öppnar oftast vid 14 och det finns inte lunch före kl 14 i Spanien heller. Så antingen går jag iväg senare eller så går jag längre.
Så i vilket fall som helst. Kring klockan sju sätter jag på mig kängorna och munkjackan, det är alltid svalt på morgonen. Första veckorna tejpade jag fötterna varje morgon. Men nu gör jag inte det längre. Fyller på min vattenblåsa som ligger i ryggan (dricker notorisk bara kranvatten överallt i Spanien, och blänger surt på andra pilgrimer som köper plastvatten), stänger alla fack i ryggsäcken och är redo att dra. Antingen har jag bestämt att gå tillsammans med någon och ifall den personen är en man, får jag vänta, trots att vi bestämt klockslag för avfärd. Kvinnor är alltid färdiga i tid. Det slår nästan aldrig fel. Är man som kvinna är bättre på att organisera sin morgon? Eller sin packning? Eller sitt liv? Oavsett vilket sätter jag på mig pannlampan och går ut, letar efter en gul pil och sätter en fot framför den andra. Den första kilometern är alltid värst. Det är smärtsamt att gå, fötterna gör ont, ryggen är öm och ansiktet är svullet. Jag minns nån dålig dröm eller masserar min stackars axel sen kvällens obekväma säng. Den fuktiga, disiga morgonluften svider i ansiktet och jag kisar in i den nya solen. Efter några steg tar jag av mig tjocktröjan.
Frukost blir i första baren man kommer till (jag äter aldrig på vandrarhemmet, pulverkaffe och torrt rostat bröd med sylt är inte favoriten). Första baren hittar jag för det mesta inom en timme. Ibland blir det dock inget att äta före 10 eller 11, men då tänker jag bara på de där stackars gammaldags pilgrimerna, som gick här på medeltiden, och som inte fick äta nåt alls på hela jävla dagen.
Efter frukosten på min första bar, går jag vidare. Jag kanske borde förklara “frukost” förresten. I Spanien äter man tostada (rostat bröd), kaffe och juice och det är svårt att hitta en glutenfri frukost. OM jag har tur finns det tortilla, men tortilla är egentligen mer en tapa som äts mellan lunch och middag, så jag har blivit utskrattad både en och två gånger av en bartender som skakar på huvudet och tittar på klockan. Så efter en kaffe och en juice, går jag vidare. Och nu blir det lätt tråkigt. För jag ska liksom bara gå. Och även om det kommer nya barer hela tiden, är det inte säkert att jag tycker det är värt att köpa nåt.
De flesta pilgrimer bildar grupper och håller ihop. Det är intressant och trevligt att gå med andra, tiden går snabbare och man har roligt. Det är oftast lätt att få sällskap. “Hi, where are you from?” följt av ett “where did you start?” räcker som inledningsfras. Om man vill gå själv, får man skaka av sig sitt sällskap på en bar eller säga att man vill gå lite saktare nu eller nåt.
Men även om man inte är sugen på kaffe varje gång en bar dyker upp, stannar jag nästan alltid för att kissa. Det är nåt som är ganska annorlunda mot hemma. Hemma håller man sig in i det längsta eftersom man kan gå på toa när som. Här på Caminon passar du på att kissa när tillfälle ges.
Sen kommer jag fram till härbärget, försäkrar mig om att det finns plats innan jag sätter mig i en ev kö för att skriva in mig. Kängor av, flipflops på. Det bästa med dagen.
Klockan är nu kring 15. Alla pilgrimer skrivs in manuellt i en stor bok med namn, passnr, hemort, födelseort, sällskapsdjur och älsklingsmat. Och det krävs tålamod, för voluntären är noggrann och skriver in bokstav för bokstav. Sen undrar jag, som varje dag, vart dessa tjocka böcker med pilgrimer förvaras. Vem ska gå igenom dom sen? Påven? Ja, den skickas nog till himlen.
Jag får en stämpel i mitt pilgrimspass, en stämpel om dagen räcker de första 750km, det är först på de sista 100 man måste ha två stämplar om dagen. Jag får oftast även ett papperslakan, som ska motverka bedbugs och ibland en nyckel till ett skåp bredvid sängen. Har själv aldrig låst in mina grejer. Alla värdesaker, dvs mobil, pass o pengar/kort har jag alltid på mig. Jag gör alltid i ordning sängen, trär på lakan och lägger dit sovsäcken typ “paxar” min säng.
Sen väntar duschen. Jag är dammig och svettig och sätter på mig de kläder jag ska vandra i nästa dag, tvättar de kläderna jag har haft på mig och hänger upp dom, ibland är de torra på morgonen. Jag har bara med mig ett ombyte. Om du vill läsa om min packning läs här.
Jag dricker lite vätskeersättning eller äter en banan, slappar på sängen och kollar mobilen. Hela dagen har jag pratat med folk, nu behöver jag en timme eller två för mig själv utan att gå eller säga nåt.
Men om nån frågar om jag vill följa med till byn, är jag inte svårövertalad. Vi tar ett glas vin och planerar morgondagens etapp, hur många kilometer vill vi gå och vart finns det billiga vandrarhem. Något annat planeras inte. Sen fortsätter vi att skratta, gråta och berätta våra livshistorier.
På hela vandringen har jag inte gjort nån sightseeing. Alls. Inga museum eller kyrkor. Eller jo, jag var inne i katedralen både i Oviedo, Lugo och Santiago, men resten. Jag vet inte. Det jag såg, var det som var på vägen. Utsikten, pilgrimerna, vägen, asfalten och massa barer.
Sen blir det kvällsmat och vin (vin ingår alltid, kranvatten är förstås också alltid gratis, plastvatten är dyrt och omiljövänligt, beställ inte det). I vanliga fall äter jag på en pub eller på härbärget, gärna en tre-rätters pilgrimsmenu för 8 euro. Ett fåtal gånger har vi lagat mat själva. De kommunala härbärgena stänger oftast kl 22, så det gäller att vara innanför dörrarna senast då. Inget party eller ståhej för pilgrimer.
Jag ligger och skriver i sängen en timme eller två, i mobilskärmens sken. In med öronpropparna (det tog några veckor att vänja sig men så värt det, öva hemma!) Och sen sover jag med en sjal över ansiktet. Efter en vecka eller två, känns det helt normalt och tryggt att sova med så många människor och den enda gången jag faktiskt låste om mig och kände mig lite otrygg, var när jag hade enkelrum på hotell.
Walk. Eat. Sleep. Repeat.
Buen Camino!
