Hur får jag med mig barnen?

OM att motivera barn att följa med att vandra. Hur får du som förälder med dig barnen på en veckas vandring? 

Vår familj: tre barn 11-16år, två föräldrar, alla bor ihop. På höstlovet var jag och mina två yngsta och vandrade på Camino de Santiago i en vecka. Vi har tidigare vandrat med barnen i Sverige och i Spanien, (inlägg om fjällvandring här, inlägg om att vandra på camino de santiago 2017 här 2018 här).
Mina barn har tyvärr vägrat Mulle, inte gått på ur o skur, scouterna eller ägnat sig åt någon som helst utomhusidrott på regelbunden basis. De gillar sina datorer och har sitt liv online. Med andra ord stör den här verkligheten som jag vill dra ut dom i, deras riktiga liv i cyberrymden.

Det är inga problem att vandra med barn. Fysiskt alltså. De orkar att röra på sig, nästan hur länge som helst. De kan utan problem gå om de vill.
Det är motivationen det hänger på, i alla sammanhang.

Hur får jag med dom? För det första: de har inget val.
Så är det förstås inte i praktiken. Det finns mycket de kan göra som skulle förhindra att vi kom iväg.
Mitt bästa argument mot barnen är:
-När ni nu i princip har fri tid framför skärmen, betyder det att man måste följa med sin mamma och vandra vissa lov.
-Alla måste röra på sig, det är bra för din hjärna och det är mitt ansvar som mamma att lära dig såna saker som fysisk aktivitet.
-Jag har redan bokat. Det är redan betalt. Och det kostar pengar. Jag är mycket tydlig här. De har inget val.
-Det blir coolt, roligt, mysigt, trevligt (ok håller inte jättebra)
-Du får äta så mycket snacks som du orkar bära.
Jag pratar inte så mycket om det. Nämner det i förbigående att vi ska vandra på höstlovet.

Nästa tipset är att skaffa fler barn och sen ta med sig färre barn än man har totalt. Så jag som har tre barn, tycker det är grymt lugnt, lyxigt och enkelt att ta med två barn.
Men har du “bara” två barn, lämna åtminstone den andra föräldern hemma. Då är ni en mindre och det blir dubbelt så enkelt.
Det är inget skämt. Man kan också välja att göra ett äventyr med bara ett barn, men jag tycker att barnen roar varandra att det är bäst att ta med fler än ett.

Gå från A till B, gå INTE fram och tillbaka. Hyr INTE en stuga och gör dagsutflykter. Det är det värsta du kan göra, enligt mina barn. Det är riktigt onödigt att bara gå och gå tills man kommer fram till samma ställe igen…
Men det bästa är att göra en hytte-tur eller gå någonstans. Camino de Santiago är bra på det sättet. Väldigt tillrättalagt. Det finns vandrarhem och billiga B&B överallt på vägen och när man går off-season behöver man inte boka. Fördelen med att boka är att man har ett mål för dagen, barnen kan räkna kilometrar.

Saker som motiverar mina barn: pommes frites varje dag, läsk varje dag (max 1), chips till frukost, fika, godis och sånt.
Sen lovade jag dom varsitt datorspel när vi kommer hem, och förstås ett datorspel innan vi åkte. Jag fixade extra internet till mobilen, wifi på vandrarhemmet. Det är inte när vi är ute och vandrar 6-8 timmar per dag som jag är orolig för deras skärmtidskonsumtion eller att de äter för mycket skit. Eller får för många glassar.
Det är i vardagen som vi måste få in rörelse och skärmfri tid. När vi är ute och vandrar tar vi med allt vi kan.
Sen fungerar inte internet överallt ändå.

När vi väl är iväg är det lugnt i många timmar. Så fort det blir olugnt måste de få nåt att äta. Sen får man prata med dom, hitta på lekar och spel. Måla upp escape-rooms och berätta spökhistorier. Diskutera saker, livet, meningen med allt, jag måste säga saker från förr, på dinosaurietiden när jag var liten. Jag berättar sagor som urartar. Vi berättar sagor tillsammans. Jag berättar om Jesus och apostlarna (måste läsa på lite, barnen visste nästan mer än jag). Läser på skyltar och berättar om slag och riddare och mördare som vandrat denna väg. I kyrkor finns det massor med historier, men mina barn ville inte gå in i dom.

På Camino de Santiago, kan man i princip överallt ringa efter taxi. Så riskanalysen blir relativt enkel.
Vad gör jag om nån totalvägrar, dvs barnet sätter sig ner och vägrar resa på sig igen. – sätter mig bredvid och väntar. Köper en glass. Vad gör jag om jag själv blir så jävla less och sätter mig ner och inte vill gå vidare? -förhoppningsvis köper någon annan en glass till mig, se till att barnen har cash på sig.

Men i slutändan är det ju så att man som barn måste göra en del grejer som vi vuxna hittar på. Allt måste inte vara total konsensus.
Barnen måste inte vara med på allt till 100%. De behöver inte vara lika pepp som en själv för att man ska ut och gå, de måste bara följa med. Allt måste inte vara superduperroligt hela tiden och allt måste inte bli en livsomvälvande semester.
Sänk kraven, fyll fickorna med godis och ge dig ut. Det blir som det blir.

Camino de Santiago ger dig inte det du vill ha, utan det du behöver.