Höstlovet 2016, första veckan i november. En perfekt vecka för vandring och äventyr! Vi åker till Höga kusten, jag, hunden och två av barnen.
Det kommer blir skoj. Ja! Vilken bra idé! OM vi åker direkt på morgonen från Stockholm, så är vi framme vid kl 13 och då hinner vi komma fram till tältplatsen innan kl 16 och slå upp tältet innan det blir mörkt. Vi har en plan!
Kl 14.30 står vi på parkeringen till Skuleskogen. Alla är vid gott mod. Visst skulle vi hinna fram innan det blev mörkt?
-Var är hunden, mamma?
-Nikiita!
Jag ser ingenting. Hur kunde det bli mörkt så snabbt?
-Åhnej, mamma hunden är borta. Det är alltid så det börjar.
-Vad börjar?
-De är alltid en grupp först och sen ska nån leta efter hunden och så försvinner den personen också.
-Va? Vad har du tittat på för filmer? Här kommer ju hunden.
-Jag har inte kollat på nåt, mamma! Det är alltid så.
-Men sätt er där borta vid eldstaden så slår jag upp tältet så länge.
-Neeeeej, jag vill inte sitta där!!! Vi måste hålla ihop!!
-Men åh, då får du hjälpa mig med tältet.
-Mamma, det är jätteläskigt här!
-Nej, det är bara tyst. För det är ingen här. Det är liksom bara vi.
Och så börjar han gråta. Det är faktiskt jättemörkt och kallt. Det är molnigt och tyst. Jättetyst. Men vi har pannlampor och värmeplaggen på. Mössor och vantar, kängor och varmt vatten så vi kan laga mat snabbt. Bara vi får upp tältet. Bakom pannlampan ser man bara svart.
-Mamma, jag vill hem!!
-Kom vi går in i stugan och äter, där kan vi göra upp eld i eldstaden.
-Jag vill inte gå in i nån läskig stuga.
-Jomen veden är ju jättefuktig här ute, det är svårt att få igång någon eld.
-Men jag trodde det skulle vara mer som på Kebnekaise.
-Hurdå, menar du?
-Massa folk och helt ljust.
-Kom vi kollar i stugan.
Vi lämnar tältet liggandes på marken. Jag ska bara installera barnen och sätta på lite eld, så bygger jag ihop tältet sen. Det var torrt och varmt i stugan, någon hade säkert eldat där tidigare idag. Det skrämde barnen ännu mera.
-Men lägg av nu, det var en massa bilar på parkeringen och vi har mött flera personer på vägen. De har säkert ätit lunch här. Jag har tagit med en liten chipspåse som överraskning.
Det var ingen som ville ha chips. Han vill gå ut och kräkas. Och kissa, men inte på dasset som stod där borta.
Dottern tar några chips, men även hon är ordentligt uppskrämd nu.
-Vi kan ju gå tillbaks till bilen. säger jag.
-Nej, inte gå den där vägen i mörkret!
-Neeej!
-Kan du inte ringa någon? Som kan komma och hämta oss?
-De kan inte komma fram med en bil här ute i skogen, inte ens skotern kan åka där vi gick. Minns du vägen? Det var jättebrant och stenigt.
Jag kollar på min mobil och har ingen service. Vi är verkligen i buschen. Fan också. Jag svettas lite. Hunden skäller till.
-Det var säkert bara en hare som sprang förbi.
Åh fan. Nu blev jag ju också skraj.
Vi bäddar i stugan. Det finns sängar där. Det är en övernattningsstuga som vem som helst kan ta som vill sova över här vid Tärnättvatten. Madrasserna är fuktiga och vi lägger våra liggunderlag ovanpå och sen sovsäckarna. Killen lägger sig med pannlampan på och läser en bok. Han säger godnatt och lägger undan boken. Han släcker inte pannlampan. Han är blek.
Kl är 18.00, solen går upp kring 06.00. Det kommer att bli en lång natt. Jag vågar inte slösa batterierna på mobilen eller på pannlampan. Jag försöker lugna ner hunden, som inte alls är trött ännu. Jag knyter fast henne i sängen, för hon kan putta upp dörren inifrån. Ingen kan dock öppna den utifrån. Ingen lär ju våga öppna den heller för hon skäller på vartenda knarr. Åh nej, vad tänker jag? Skulle det komma någon nu? Som vill sova i stugan? Hoppas inte det!!
Jag tänkte att det skulle vara en lagom utmaning för barnen, ett roligt vandringsäventyr. Jag hade vintervandrat i Höga Kusten, här i Fulufjället tidigare samma år och tänkte det gick ju fint att tälta när det var kallt och man slipper alla mygg. Småbarnen var på och jag köpte en massa frystorkad mat i älsklingssmakerna. När vi väl kom fram till norra ingången, var barnen pepp. Vi skulle gå en slinga med två övernattningar och ca 7-10 km per dag. Ev skulle vi gå lite längre dag två, vi skulle se. Det börjar blir mörkt kl 16 och kring kl 17 är det svart. Så vi skulle hinna tända elden före det. Vi hann inte riktigt det för att veden var för fuktig såhär års och trots tändhjälp gick det inte att få ordentlig fyr. Inte ens jag var beredd på mörkret, när jag vintervandrat låg det ju snö, samt att vi nog var kring 200 pers som slog läger på samma ställe. Det blev aldrig mörkt då.
Jag ligger och vrider mig i min sovsäck. Är jag inte lite kissnödig? Hur var det med det där barnet som hade dränkts i en stillsam sjön, i fredag den 13:e? Visst såg den sjön lite ut som detta vatten? Åhnej, inte tänka på sånt nu!! Var det inte en tjuvled som vi gick? Där de smugglade saker och skatter från havet in i landet. Det kan ha förekommit en massa hemska mord på vägen, när de stal gods från varandra. Åh herregud. Spökar deras andar? Finns det spöken överhuvudtaget? Onda väsen i skogen då? Om folk har trott på de i alla år, ligger det någon sanning i det? Visst kan man bli galen av rädsla? Den där dimman, är den verkligen naturlig, eller vad är den? Den kväver oss. Det är därför det är så tyst. Så är det. Åh nej!
Sen tänkte jag på den där historien om den där familjen som campade och mördade varandra för att de blev så rädda. Polisen hittade alla blodiga och mördade på morgonen. Var det på nyheterna eller en film?
JAG vill tillbaks till bilen. NU. Inte ligga vid det här kärret mitt i natten och vänta. Måste vi söka psykisk vård när vi kommer hem nu?
På nåt sätt blev det morgon och jag hade hunnit kissa minst tre gånger precis utanför stugan. Nåt djur hade käkat upp kräkset, skönt att det var borta. Och såhär i morgondiset var det ju extremt vackert här.
Vi gick direkt till bilen. Ingen ville sova en natt till någonstans i denna nationalpark.
Men jag rekommenderar den förstås.
