Jag ger upp.
Min Camino skulle inte bli så. Den skulle inte handla om möten. Den skulle inte handla om människor. Min Camino skulle bli en sån där inre, ensam, jobbig, svår resa. Tung. En sån där där man vet att det vore fel att ta med barnen på. Jag skulle bearbeta. Bli hel igen. Det skulle ta tid. Och jag skulle kämpa. Men nu. Hade inte gjort nåt om de sprungit omkring här. Helvete.
Nästan tur att jag blev magsjuk.
Ok. Men vi tar det från början.
Förutom smärtan i ben och kropp, blev jag alltså magsjuk. En bra anledning till att vila eller till och med bryta, åtminstone ta in på hotell. Men vad gör jag? Jo jag går på spa. Och på apoteket, lite ansvarstagande är jag ändock. Snålar ur och köper bara lite magbaciller, såna där goda. Tänker max två dygn kan man gå, sen blir det faktiskt farligt. Går till ett apotek till och köper vätskeersättning och tar in på hotellet som har ett albergue i källaren. Albergue är alltså ett härbärge (vandrarhem) för pilgrimer. Du måste visa upp ditt pilgrimspass för att boka en säng. Så i alla våningssängarna ligger det pilgrimer här. Det är fullt. 10 Euro kostar det idag och då ingår det spa.
Spaet visade sig vara en bastu. Nåja. Jag badar alltså lite bastu. Är det bra när man går på vätskeersättning? Nixpix.
Tänkte att det skulle vara bra för mitt ben. Vi får väl se.
Dagen efter, tar jag sovmorgon. Hela natten har nån jävel snarkat. Som vanligt då då, men den här gången var det jobbigt. Måste köpa nya öronproppar.
När jag efter mycket om och men, äntligen klätt på mig, förbannat nån kille som kissar med öppen dörr, (va fan är det liksom?). Ätit mina supermarket-köpta keks (det är för dyrt att käka hotellfrukost och lite akward att som pilgrim beblanda sig med icke gudfruktigt folk, skämtar bara, är bara snål) När jag sen borstat tänderna, druckit mer vätskeersättning, somnat om igen, letat efter mina stavar, som låg under sängen, där jag lagt dom kvällen innan, de var inte alls borta. När jag alltså till alltså slut blir väckt av städpersonalen, sätter upp håret, ångrar mig, släpper ut det igen, krockar jag med några andra pilgrimer i dörren.
Vi slår följe hela dagen och pratar och jag glömmer nästan att jag är sjuk. Är prat den bästa medicinen?
Sen kommer vi fram till sista lägret innan Hospitales. Här är det knökfullt och de som inte har bokat fick inte plats. Vet inte riktigt vart de skulle gå nu, men jag såg flera som grät. Man är bra trött efter en sån här vandring på asfalt i strålsol och det finns inga fler härbärgen här på nästan 4 mil. Jag är också ordentligt trött och försöker byta min våningssäng till ett enkelrum och ta en vilodag. Men det är fullt. Jag sätter mig och tar en fanta på uteserveringen, som ligger mittemot härbärget. Hela byn består av två härbärgen och två barer. Sen finns här typ två hus till. Annars inget. I båda barerna kan man handla grejer, allt från sallad till sarronger och paraply. Det finns allt.
Jag sitter med min mobil och mottagningen är sådär, solen lyser mig i ögonen och det blåser kallt.
-Får jag slå mig ner? Jag tittar upp och tittar in i ett leende ansikte. Så lite det behövs. Jag torkar mina tårar och nickar. Vi pratar om vägen, om packningen och om mina skenbensmuskler som gör sådär helvetes ont hela tiden. Sånt där pilgrimsprat. Sen beställer vi nåt att äta och jag dricker ett glas vin. Jag äter en underbar efterrätt, flan de queso och mår nästan bra. En liten stund i alla fall.
Jag bestämmer att jag skickar mitt bagage imorgon med taxi-camino för att underlätta för benet. Eller jag skickar hälften av mitt bagage, jag måste ha ryggsäcken med vatten och förbandsgrejer och extrakläder och regnjacka. Och jag är fortfarande orolig för vädret imorgon.
Det ska regna och då ska man inte gå Hospitales-etappen, då ska man gå runt. Jag vill inte gå runt. Mitt ben gör ont och magen gör ont och jag är säkert lite förkyld också. Ja, jag gnäller. Jag vet. Jag drar mig tillbaka och vi bestämmer att vi ska ses kl 7 imorgon bitti och gå ihop. Du behöver inte vara så stark, säger min vän och mina tårar brinner.
Jag sover uselt igen med snarkare och flugor i rummet och, sa jag att det var rätt mycket gnäll på mig på sistone? Så ja, det kanske inte är så bra idé att gå den där bergsetappen imorgon. Jag är nog lite trött. Tröttare än vanligt. Men sen är det faktiskt en lysrörslampa precis ovanför min säng, som inte slocknar helt när man släcker den…gnäll, gnäll.
Men när någons klocka ringer är jag ändå uppe i mörkret och fipplar bland mina grejer för att inte glömma nåt. Ute i den dimmiga morgonluften letar jag efter min holländska vän som jag skulle gå med. ALLA är uppe och jag nickar mot folk, känner mig svullen i ansiktet, köper en banan, tar en kaffe. Frukostpaket som erbjuds på barer i Spanien är inget jag köper någosin. Det finns alltid bara torra brödbitar med smör och sylt och kaffe. Idag har de till ochmed friterad brödet. Skitäckligt. Ja, jag vet pip o gnäll….
Jag kan inte gå så fort, säger jag och pekar på mitt ben. Hon nickar, det är ok. Vi har inte bråttom. Fan också, tänker jag. Jag har ju skitbråttom. Hon vet ju ingenting.
Sen går vi ihop resten av caminon. Jag som skulle vandra ensam. Tyst. Som en riktig pilgrim. Skickade en pilgrim sina saker med taxi? Det är lika bra att ge upp nu. Det blir inte som man tänkt.
Men en sak är säkert. Att vandra med människor är ju så grymt mycket roligare än att gå själv. Och på nåt sätt träffar man på folk som har något att säga. De pratar. Nästan alla.
Knepigt.
Jag som inte gillar folk. Vad gör alla de där människorna runt omkring mig?
Tills slut är vi ett gäng igen. Vi går inte hela vägen ihop. Inte varje dag, men vi ses hela tiden. På kvällen eller längs etappen.
Jag blir förvirrad. Men jag piggnar till.
Och börjar förstå Caminon. Och allt det folk säger. Jag är inte unik. Inte alls. Jag skulle kunna skriva en bok om Caminon. En likadan som alla skriver..som det redan finns hundra av. Där det är människorna som gör din vandring..den kommer ju bli skittråkig. Jag är skittråkig. Jag och min trista Camino, kommer den att heta. Jag och allt det där som alla andra redan visste. Det kommer bli en bestseller. Vänta ni bara.
Och för er som läste inlägget bara för att få reda på vad bergsetappen Hospitales var för något, så kan jag ju säga att det var grusväg 95% av leden och 5% stig. totalt ca 37 km. Mycket enkel vandring och jättehäftig natur. Annorlunda än Sverige, med vindkraftverk, boskapsdjur, hus och el draget hela vägen upp. Men det är klart det fanns inga kaféer eller barer längs vägen, så man fick bära vatten och mat för hela dagen. Tufft. Men värt det.
Jag finns på YOUTUBE, klicka här. Massa filmer från min vandring på Camino de Santiago, Camino del Norte och Camino Primitivo. Mina barn skämms för att jag har så lite följare, in och prenumerera på mig, så gör du alla en tjänst här 🙂