Efter vår strump-fadäs och frukost ger vi oss av. J vandrar nu i bomullsstrumpor.
Det är i alla fall perfekt väder för vår första dag på Caminon. Planen är att vandra leden nu på höstlovet. Från Pamplona till så långt som barnen orkar.
Det är 5 km till första byn efter Pamplona. Det tar oss drygt 2 timmar. Vi är framme där före tolv. Restaurangen är stängd. De serverar pilgrimsmeny, men öppnar först till lunch dvs kl 14ich. Hela byn är kusligt sömnig. 
Vi hittar en kiosk och köper glass, tar en paus och fyller på vatten. Barnen vill hem och de är hungriga.
Kl 16 är vi framme vid dagens mål, Zariquiegui. Äntligen! Fötterna gör ont och jag har skav efter ryggsäcken. Jag tog barnens sovsäckar nästan direkt och gissar att min rygga väger minst 13 kg och hänger för högt.
Det börjar dugga. Jag känner igen kyrkan från filmen “The Way” med Charlie Sheen och känner mig lite glad. Här blir det mysigt. “We’ve been expecting you!” sa dom i filmen på härberget bredvid kyrkan, eftersom de alltid väntar på pilgrimmer.
Vi stannar till och fyller på vatten. 
CERRADO
-Det står stängt på dörren.
-Vad betyder det?
-Jag tänker inte gå längre. Det går inte. Jag har skitont överallt. Det går inte. Nån får komma och hämta oss. Pappa får komma! Jag vill hem. Jag vill inte göra det här.
Jag tömmer mina småpengar i automaten som står utanför vandrarhemmet. Lite godis, en snickers, KitKat, mer småpengar har jag inte.
Kl är 16.30 och vi har inte ätit lunch. 
Framför oss ligger Alto del Perdón. Ett litet berg på 750 höjdmetrar. Vi är på 400 nu tror jag. Det är 6 km till nästa by som ligger på 500 höjdmetrar. För oss tar det säkert 2-3 h. Det börjar skymma, eller kanske snarare dra ihop till regn. 
Jag funderar på vart i all packning jag har lagt pannlamporna.
Man förlåter allt, och får förlåtelse för allt på det här berget, därför heter det förlåtelsernas berg. Barnen tror inte på det. 
-Mamma, vad händer om det är stängt i nästa by också?
-Då förlåter ni er älsklingsmamma för att ni fick sova utomhus en natt.
-Men mamma, SERIÖST!!!???
Vi sjunger sånger och gissar sångtexter och sätter på oss ponchos och ger mamma allas ryggsäckar. Och tar massa pauser. Mini-tuggor från snickersen så den ska räcka längre och några steg till. 
Vi ramlar in på vandrarhemmet i Uterga kl. 19.
De har öppet och plats och mat och barnen gråter.
De får varsin Fanta och jag får oliver och kranvatten.
Det är nog de godaste oliver jag ätit. Någonsin. 
Nästa dag: Dag 3
Läs också:
Första delen: Resan dit