Förlåt mig min son.
Alltså jag tänkte väl aldrig på om vi var på tjej- eller killavdelningen. Jag tänkte att det var nåt gammaldags som levde kvar sen jag var liten, sen 80-talet. Såhär ville vi ju egentligen inte ha det. Numera tänker man ju inte så. Jag tänkte att affärerna bara var lite tröga, det ändras snart. Så jag brydde mig inte heller om ifall filmen hade rosa eller blått fodral, om tröjan var glittrig eller om skorna var blinkande. Jag trodde ju alla föräldrar gjorde så, ignorerade den uppenbart överdrivna könsuppdelningen. Och hade överseende med att det förlegade systemet fanns kvar i bakgrunden. ALLA barn fick ju ha alla färger, såklart. Vad annars.
Så en dag på lekplatsen: Va har du en tjejcykel? Säger en främmande grabb till min son.
Nu är ju det här säkert 10 år sedan, mycket kan ju ha hänt sen dess. (eller inte)
Min son svarade att det inte var nån tjejs cykel, utan hans cykel.
Jag som tänkte att sonen skulle få välja själv, att vi inte skulle falla in i de typiska normerna. De där som jag ansåg var konstruerade, de där som uppenbart inte längre var aktuella. Men han visste precis vilken avdelning som gällde.
Som den där gången han ville köpa en hatt, men så fanns den bara på tjejavdelningen och då ville han ju inte ha den längre.
Folk sa lite i slentrian: det där är en tjejtröja. Folk sa kanske inte och den är larvig, men det förstod han ju.
Jag tänkte, vad konstigt, varför sa den där grabben så om din cykel? Vad menar han? Är det verkligen någon som tänker att rosa bara är en tjejfärg? WHAT?
Trots att män i hela världen har betydligt mer kontroll, makt och pengar än kvinnor, mår män dåligt. Män dör tidigare än kvinnor. 94% av alla som sitter i fängelse i Sverige är män, män tar oftare självmord, de hamnar lättare i alkohol- eller drogmissbruk, de misshandlar både män och kvinnor i högre grad än vad kvinnor gör. Och ändå vill vi att rosa ska vara den farliga färgen.
Vi har nog inte riktigt tagit till oss dom där studierna som visar att företag med lika många män som kvinnor i styrelsen går bättre, att både män och kvinnor helst anställer män, att det är ett strukturellt problem och inte ett som handlar om individer.
Jag hade ju helst velat att du varit en kvinna, om man ser till statistiken. Är det inte det en förälder vill? Att ens barn ska bli lycklig?
Men jag måste erkänna, jag hade fel. Förlåt min son, men jag trodde att jag gjorde som alla andra.
Men det var jag som var udda. Även de närmaste vännerna slängde kläder från storasyskon som var av andra könet så att lillebror inte behövde ärva alla tjejsaker. Det går ju inte.
Jag fattade ingenting. Vad menar du?
Men vi vet inte ens varför vi inte klär våra söner i rosa. Det bara är så. Det är den andra färgen helt enkelt. Och du är ju inte det andra könet.
Jag är ledsen att vi tänker så.
Jag ville bara att du skulle kunna vara den du är fullt ut.
Jag blev ju glad när du ville ha rosa skor och en glittrig tröja, att du vågade titta på de filmer du ville. Jag skjutsade dig till dansen och till ridningen. Jag hade inget emot att köpa dig den cykel du pekade på, trots att den var rosa. Jag tänkte att det var ok numera. Ingen tycker att tjejgrejer är sämre.
Tills du insåg att det var fel. Jag hade lurat dig. Rosa var faktiskt inte en killfärg.
Jag var aldrig rädd för att du inte skulle blir en riktig man. Vad betyder det ens?
Jag vet. Den där tjejiga tröjan är inte så oskyldig som den ser ut. Du lär dig tidigt att det är olika. Att du inte skulle ha på dig en sån där sämre tröja. OM vi fortsätter såhär kommer du ju inte heller anställa någon som bär tjejtröjor, en sån av andra könet, det fattar ju vem som helst.
Alltså jag tänkte väl aldrig på om vi var på tjej- eller killavdelningen. Jag tänkte att det var nåt gammaldags som levde kvar sen jag var liten, sen 80-talet eller nåt. Såhär vill vi ju egentligen inte ha det. Eller?
