Jag fortsätter gå. Jag bara går. Tar min ryggsäck och går. På nåt sätt ville jag att någon skulle hejda mig innan jag gick ut genom dörren. Jag ville att de skulle säga, nej men gå inte vi har bakat tårta till dig. Ja, de skulle prata spanska förstås. Va fan heter tårta på spanska ? De skulle skjuta ballonger och raketer och sjunga. Det sa hon igår, att de skulle fira mig idag. Men det gjorde dom inte. Jag drack varm choklad och gick. Och nu var jag redan på andra sidan grinden.
Framför mig gick en äldre fransman. Jag gick om honom, men då ökade han farten direkt, och så snabb var jag inte. Han fick gå framför mig hela dagen. Vi pratade ibland och när han inte visste vart vägen gick diskuterade vi det. Han hade levt vilt, sa han. Hade ingenting. Jag vet inte riktigt vad han menade med det. Han och hans fru hade varit bergsguider i Anderna när de var yngre. De hade levt på det sättet. Jobbat i bergen och försörjt sig på turister och klättrat. Nu hade han ingen pension. Jaha, han hade ingen inkomst, menade han. Ingenting. Det har inte jag heller. Jag har inte ens nån födelsedag. Men det sa jag inte.
Nästa dag blir vi en grupp. En liten Camino Familj. Jag har läst om det innan jag kom hit. Jag visste inte riktigt vad det skulle innebära. En del pratar om att det är jobbigt. Att man måste vänta på varandra. Att alla vet allt om en. Men de flesta älskar det. Tryggheten och vänskapen.
Det blir som hemma. Mer än hemma. Man umgås konstant. Pratar länge. Man samlar såna runt sig som man är van vid. Som funkar som en själv. Jag ser det. Har ett gäng högpresterande runt mig som går fort och har bråttom. De är förstås trevliga och ärliga, säger vad de tycker. Sånt gillar jag. Men jag vet inte om jag älskar att vandra i grupp.
Fördelen med att gå med folk, är att när man pratar, tänker man inte på att man går. Vi går alldeles för långt och alldeles för fort. Tiden går och jag känner mig inte ensam. Det finns folk som vill vara med mig. Som frågar mig saker. Som anförtror saker. Det känns som om jag kan hjälpa. Som om det jag säger ger någonting. Jag får insikter, nån annan får en insikt. Helt plötsligt inser jag att jag behöver folk för att komma vidare. Jäkla skit.
Några dagar senare splittras gruppen, jag har ont i benet och de har bråttom. Jag ska ändå gå på Camino Primitivo och de andra fortsätta på kustvägen.
Jag vart ensam. Tystnad. Det enda som lät var mitt ben som gjorde ont. Det ilade i min kropp. För varje steg hördes det att jag var vek och svag och skulle gå sönder när som helst. Sönder på riktigt. Nu väntade två dagar av landsvägsvandring, för att komma från Camino del Norte till Camino Primitivo. Jag tryckte ner ångesten. Jag ville ju byta led. Jag ville gå den primitiva leden. Jag visste inte att primitiv betydde ursprunglig och inte mindre asfalt. Varför trodde jag att primitiv betydde enkel och mer natur? Ja, jag vet inte. Hoppet är nog det sista som lämnar människan.
Alla gör sin egen Camino. En del cyklar eller tar hästen, de flesta går och så finns det ju de som fuskar och tar bussen.
Och helt plötsligt kom jag på lösningen. Jag tar bussen. Två minuter senare, hade jag avbokat mitt vandrarhem för kvällen, meddelat kompisen att vi inte syns där, vi kanske syns i Santiago, kollat tidtabellen och satt mig på busstationen. Varför skulle jag ta mellanleden? Helvete heller! Jag kunde starta på Camino Primitivo direkt istället.
Jag gick bara 10 km den dagen. Benet ville pausa och jag stannade på ett vandrarhem fullt av italienare. Italienarnas semester börjar nu i augusti. Och alla tänkte som jag, vi går Primitivo för att den är lite tuffare, lite vackrare, mindre asfalt och mindre folk. Det var allas första dag. Min sextonde. Och vi trodde samma sak. Vi trodde att vi skulle finna enskildhet och stillhet. Kanske lite vacker natur och avsaknad av stimulans. Istället gick vi på fortsatt asfalterade vägar, tog in på överfulla vandrarhem, lyssnade på lokala musiker som spelade säckpipa och drack vin med läsk på den välbesökta puben i byn.
Camino de Santiago, den inre resan fortsätter…
Se även mina filmer från Caminon på Youtube: Chaly Engel