-Ni två, är ni ok med att sitta här vid nödutgången?
Flygvärdinnan pekar på mig och han som sitter bakom mig, det är vi som sitter vid nödutgångarna.
-Ja, jo. Jag har ju så jävla långa ben, det ska bli skönt.
Hon ser medlidande på mig.
Jag vänder mig om. Han ser lite rädd ut. Jag är cool.
-Vet du hur man öppnar den?
Hon knackar på dörren bredvid mig.
-Nja, det kan jag väl inte direkt påstå.
Jag har inte suttit vid en nödutgång sen jag fick barn. Barn får ju inte sitta vid nödutgångarna, så vi har snällt vikt ihop oss i nån annan gång istället.
-Du ser där på bilderna hur man gör. Läs gärna också broschyren i din stolsficka.
-Okej.
-När vi ropar “Emergency: exit the plane” i högtalaren, öppnar ni dörren. Ni två är alltså först ut ur planet.
Det lät ju ok, först ut, jajjamen.
-Fast om det brinner går ni förstås inte ut där.
Hon höjer ett finger.
-Okejjjj.
Näää, jag hoppar ju inte ut om det brinner, eller överhuvudtaget förresten. Shit, ska man hoppa ut i luften? Finns det fallskärm? Hur funkar dom? Jag vågar inte fråga det.
Nä, de ropar nog bara emergency exit om man störtat i vatten, tänker jag. Då åker man den där rutschkanan ner, utan högklackat. Ok. Så störta först och inte få panik, öppna nödutgången och ut. Flytvästen ligger väl under sätet. De andra räknar med mig nu, det gäller att hålla huvudet kallt. Först störta, sen på med flytväst och sen öppna den där dörren. Ok. Det fixar jag. Men tänk om jag svimmar när vi störtar. Åhnej, det kanske var dumt att sitta vid den här platsen ändå. Andas. Störta först. Sen öppna nödutgången och flytväst. Glöm för fan inte flytväst. Jag börjar fippla lite på dörren. Kan man öppna den även under flygningen? Lite sådär halft, så att man inte har så mycket kvar när det väl är dags? Eller det kanske är jättedumt förresten. Piloten måste säkert trycka på nån knapp för att låsa upp dörrarna. Men tänk om piloten svimmar där framme. Vart är nöd-öppnaren? Har de en säkerhetsspärr?
-Hallå! Jag känner att jag inte har fått tillräckligt med information för den här uppgiften faktiskt! Vi är alla förlorade.
-Vill du ha något att dricka?
-JA! En cola tack och rom. Men har du ingen större flaska? Ta två!
Men förresten? Får man dricka alkohol vid nödutgången? Tänk om jag är på toa, precis när vi ska göra exit genom sidan av planet. Eller om jag är full när vi störtar och inte kan öppna nödutgången utan bara skrattar. Det är fett kört.
Eller folk får väl ta nödutgången precis bakom mig.
Jag vänder mig om. Åh fan, han bakom mig ser ju inte speciellt pålitlig ut. Hur kan de låta honom sitta på en strategiskt viktig plats i planet? Åh, herregud, vi kommer alla gå under.
Kära gud, om jag överlever det här, lovar jag att jag aldrig mer kommer resa utan barn. Jag kommer alltid klämma in mig på en vanlig plats. Jag kommer vika mina ben dubbelt. Jag gör vadsomhelst.
Det här var fan inte kul. Semester utan barn, bah! Vem fan kom och tänka på en sån jävla dum idé?
Katastroftankar är vanligt efter ett trauma, de kanske aldrig går över. Läs gärna om hela skiten här, när min man fick ett plötsligt hjärtstopp, bara sådär.