Ett år efter hjärtstoppet

Men, nä. Jag vill inte gå på en HLR utbildningen nu. Det är precis ett år sedan, min man fick ett riktigt hjärtstopp. Det kommer bli för jobbigt med alla minnen.
Vi ska ha en HLR utbildning med Adventure Academy som jag går. Instruktörerna känner jag sen innan och jag tänkte mest meddela att jag inte kommer imorgon.
-Jag tror att det är bra om du går.
-Nä.
-Jo, men lyssna nu på mig. Om du inte vill vara kvar går du ut.
-Jag är stressad för tusen saker och jättetrött. Jag vill inte utsätta mig ännu mer.
-Men jag tror nog att det kan vara bra för dig.
-Men jag vill inte.
-Ingen kommer att tvinga dig att göra nåt du inte vill.
-Jag har läst allt du skrivit i din blogg och du skrev att det är bra med KBT.
-Fan också. Det kanske jag inte borde skrivit.
-Jo, men det är bra. Det vet du ju själv.
-Jag är inte alls så säker.
-Jo men det är vi.
Helvete. Jag hatar KBT. Men de hade förstås rätt.
——

Det är ett år sedan idag. Den 11/3 2017 sa en läkare till mig att vi inte vet om du någonsin kommer att vakna upp igen. Jag tog inte till mig det. Jag trodde verkligen att du skulle vakna. Såklart. Du skulle vakna och vi skulle cykla mtb i sommar.
Jag ljög för läkaren. Jag sa att jag visste att de hade fått igång ditt hjärta efter 6-7 min, men jag hade ju inte ens varit där. När jag kom dit, var det inte igång. Jag sa till läkaren att hjärtstoppet var bevittnat och att hjärtstartaren var där inom nån minut. Det kändes bättre att säga så. Alla blev lugnare då.
Jag vet inte varför jag sa så.
Men jag hade ingen aning. Jag tänkte det var nog bäst om det hade varit så. Mest säkert. Störst risk för överlevnad.
En av Sveriges största äventyrare stod vid min sida i backen. Vi såg på de som höll på med HLR på dig. Han hade panik i ögonen. Små pupiller och snabb röst.
Vi skrek “Patrick” båda två.
Om äventyraren var rädd, då såg det inte bra ut. Så mycket fattade jag. Men jag var nollställd. Helt kall. Det fanns inte tid. Det fanns ingen mening med att jag skulle gråta nu.
Det rann brun sörja ur munnen på dig och de fick intubera för att få in luft i dina lungor. Ditt ansikte var stelt och ögonen var borta. Din mage var naken och sladdrig. Blod i snön och sladdar överallt. Sprutor och skräp och papper. Tröjor och sönderklippt jacka. Din hjälm låg lite längre bort, den hade en buckla. Släng den! Ett rivsår blödde över halva ditt ansikte och mage. Du måste ha glidit på den skrovliga snön när du ramlade ihop.
Inget såg bra ut. Du var inte dig själv längre.
Ambulansföraren var lugn och trygg. Säker blick, båren i handen. De väntade. De var vana. Såna här situationer ger dom aldrig panik. Jag var lugn. Jag var lugn och kall.
Larmade mina föräldrar. De åkte med pizza till barnen, sen åkte dom hem till sig igen.

-Nej, ni måste åka till barnen, sova kvar där.
-Men när kommer du hem?
-Jag kommer inte hem.
-Men vad är det som händer? Hur allvarligt är det?
-Han kanske dör. Ni måste till barnen. De kan inte vara ensamma nu. Jag började bli mäkta irriterad på min mamma nu.
-Nej, här är det ingen som ska dö.
-Det vet vi inte.
-Jodå. Han kommer inte dö, sa mamma, men hon lät inte lika säker.
-Men åk till barnen, snälla.
-Ok. Vi måste bara…
-Jag vill inte höra. Åk till barnen.
Jag ringer inte till barnen. De vet ingenting.
——-

Jag står i dörren och ser alla dockor på golvet. Snart ska vi trycka på dom. För att öva. Ifall någon ramlar ihop nångång, nånstans. 30 per dag ramlar ihop. I Sverige. Trettio.
Det här är viktigt. Jävligt viktigt. Jag kan inte unna mig att få panik, bara för att min man blev räddad. Tänk om jag inte kommer kunna rädda nåns barn, bara för att jag inbillar mig att jag är så jävla känslig. Att jag inte klarar det. Helvete heller.
Jag tar ett djupt andetag.
Sätter mig ner. Lyssnar. Gråter. Går ut.
Jag tvättar ansiktet. Går in igen.
Jag reagerar på konstiga saker. Inget som jag är beredd på. Inte av pratet, statistiken eller
de medicinska detaljerna, som vad ett hjärtstopp är och vad det innebär.
Det jobbiga är mer att se dockorna, det plastiga skinnet. Som påminner. Rörelsen när de andra gör hjärt-lungräddningen. Känslan av att det är det här som räddar liv. Det mekaniska.
Vi får se en film på ett riktigt hjärtstopp. Instruktören har informerat mig innan vi började, att personen i filmen överlever och att jag kan gå ut om jag inte vill se.
Men jag sitter kvar.
Det jobbigaste är att se de anhöriga, vännerna i filmen som står och stirrar. Förtvivlan i deras ansikten. Och mina vänner som sitter i salen och ser på filmen med mig. Alla blir tagna av allvaret. Han som drabbas av hjärtstoppet ligger på golvet och ser vaxaktig ut i ansiktet. Hans kropp dallrar. Precis som den gjorde på dig.
På nåt sätt kändes det skönt att andra också ser ut sådär i samma situation. När filmen är slut, sätter jag mig vid en docka.
Jag trycker tills det klickar. Håll samma takt som låten “här kommer Pippi Långstrump”, säger instruktören.
Tårarna rinner nerför min kind, för jag vet att jag skulle klara det. Om nåt sånt här hände igen, jag skulle fixa det. Om det hände någon annan. Hade jag kunnat hjälpa till.
Så nu har jag registrerat mig på sms-livräddare. Det är en app som kan lokalisera om det finns folk med HLR-kunskaper i närheten, om ett larm inkommer till 112. Så kan de som är i närheten turas om, tills räddningspersonal anländer.
Registrera dig du också.

Ladda hem appen SMSlivräddare idag.
HLR utbildning med trettio-två