Jag stoppar mina kläder i en orange sopsäck. Jag klistrar en lapp med mitt startnummer ovanpå och knyter ihop den. Min nya houdini hoody ligger nu i en obevakad sopsäck på en grusig vägkant i Norberg. Samt mina specialbeställda överdragsbyxor från Nike. Min plånbok också och min reservjacka. Vi är sena och ingen hinner springa och lämna in den på rätt ställe. Vi chansar.
Jag sväljer och försöker fokusera framåt. Ingen vet ju att köpte tröjan förra veckan. Ingen vet ju att mina kreditkort ligger i påsen. Ingen gång har jag någonsin blivit av med något. *ta i trä* jag tar i skidorna, som ju inte är gjorda av trä, och ber en stilla bön om att få återse min tröja i mål.
Jag står med skidorna i handen, på en grusväg. Vi är så jävla sena att startfållan är full. Det är vi och 50 andra som inte fick plats. Jag startar bland dom 10 sista. Skit. Inte stressa nu. De är bara å åk. Nu är det min tur. Slänger skidorna i spåret knäpper fast och kör och stannar. Kö. Fuck. De första 400m tar 35 min. fan. Inte stressa nu. Nu är det bara 59 km kvar. När det släpper tränger jag mig in i vänster spår. Känner att vallan biter tag i snön, alldeles för mycket. Alldeles för hårt. Det nyper, vänsterskidan fastnar, jag faller. På rakt spår. Men va fan. Skitfan. Stakar och stakar och drar mig fram. Även nerför stakar jag. Alldeles för sakta.
Vallar om i depån. De skrapar bort mina 6 lager valla med ett vant grepp och kladdar på rött. Mycket rött. “ingen kunde ju vetat att det skulle bli så varmt idag” säger hon.
Häärligt! Gliiiiid. I ca 5 km, sen hugger det igen.
Jag ger upp och sjunker ihop. Det är nog dags att gråta nu… Tills tant Agda 75 kör om mig. Whaaat? Såååå jävla trött är jag ju inte. Men tro på fan att jag inte kommer om henne, vi kör sida vid sida ett tag. Och nu kommer också Börje 55 i alldeles för stora, fladdriga svettis-brallor kör om oss och muttrar nåt för sig själv. Sen är det tomt. Agda hängde på Börje och jag är nedslagen. Och ensam. Och långsam. Får väl skylla mig själv. Tar några rejäla stakningstag och kissar på mig. Men va fan! (Och det var inte kiss kan jag meddela) Helvete.
OM man är så dålig, felvallad, långsam och dessutom begåvas med att få mens i farten då kan man lika gärna stanna och äta upp alla sina Snickers som man har i fickan, nån gång kommer säkert en skooter och plockar upp folk som inte orkar längre.
“Rör inte mammas snickers!” brukar jag säga till mina barn. “dom äter man bara när man tränar hårt.” Skrattar lite för mig själv. Hårt, haha.
Men vad nudå? Det kommer folk. Skit i snickersen och åk!! Trär på stavarna i farten. Jag är inte sist!!! Inte sjutton ska jag bli det heller.
Dom kommer ikapp.
-Nej flytta inte på dig! Ropar tjejen som flåsar mig i nacken. -Du har så bra rygg att ligga bakom, nu när det börjar snöa!
Haha säger jag. Tror du vi hinner? -Det är välan klart vi hinner! säger hon. Repet dras vid halv fem.
Och jag får ny fart! Och svischar iväg från henne.
Backe upp och backe ned och backe igen.
Nä vi hann ju inte alls. Kl är 16.45 när jag ser bussen som står tvärs över spåret i mörkret och snöstormen. (Är lite glad över att se den faktiskt. Men säger inte det till någon.) Varken Börje eller Agda sitter i bussen, men jag känner igen resten av gänget. Vi har setts lite till och från de senaste timmarna. Jag nickar och ler mot folk. Alla sitter med sina mobiler. Ingen har täckning. Det ringer! Nån har täckning, tydligen. Jag tvekar över att sätta mig ner. Äh skit samma, värre kan det ju inte bli.
Jag blir avsläppt på nån parkering nånstans. Jag fryser. Och är hungrig och lite gråtfärdig. Blöt och kall. Och hungrig och kall. Jag är klibbig på handskarna, händerna, kinderna och skidorna har även vallat av sig på min löparjacka. Fuck. Gör det nåt om jag slänger dom här och nu? Gör det nåt om jag gråter en skvätt?
När jag hittar till omklädningsstället, det är blött överallt, jag har glömt nya strumpor, maten är slut och jag får vänta. Orka vänta. Jag äter ris för 85 kr och går mot bilen. Jag är så jävla nöjd över att ha fått på mig min nya houdini tröja och en tampong, att jag nästan glömmer Engelbrektsloppet en stund.
Skidorna råkade jag ju glömma på bussen och vet ni vad? Det var ingen jävel som saknade dom på hela jävla resan hem.