Du kan kalla mig triathlet

– Ja.

– Gå före mig då!

Plötsligt ligger jag i första ledet. Vattnet sipprar in i våldtäkten. Jaja det ordnar sig, jag ligger ju hyfsat till höger och vi ska till vänster runda två röda koner och sen i mål.

Av 140 tjejer var det väldigt få som inte räckte upp handen vid frågan – vem här kör sitt första triathlon?

Säkert två tredjedelar simmade bröstsim. 

-Det är bröstsimmarna du måste se upp för! Det är dom som sparkas, var det en tjej som strax före starten.

Det var tydligen mig hon skulle se upp för. Jag kunde inte ta ett enda crawltag. Det var dumt att ta kompressionslinnet under våtdräkten för att spara tid i T1 (första bytet). Nu kunde jag inte andas.

Jag tantsimmade hela vägen förutom korta sekvenser med ryggsim. Inte ens riktig bröstsim fick jag till.

De drog upp en tjej framför mig med båt, jobbigt. Men eftersågs minuter kunde hon hoppa tillbaka och fortsätta loppet.

Kravlade upp ur vattnet 24 min. Slet upp våtdräkten innan jag ens druckit vatten. Jag kunde omöjligt springa till cykeln. Klädbytet går fort, det är transportsträckan som tar tid.

Cykel var helt ok faktiskt. Kedjan hoppade en gång och jag tappade min vattenflaska (och stannade och plockade upp den). Ny regel: tappad vattenflaska är en tappad vattenflaska: it is gone! Jag ramlade och slog knäet.

Löpningen var tung. Men jag sänkte hastigheten och fortsatte jogga. Mentalt kändes det bättre än att gå. Jag tänkte att jag är en maratonlöpare som springer sakta, jämt och långt. Det kändes bra och jag blev förvånad att tiden blev 33 trodde snarare 43. Tur.

Jag klarade målet som var under 2 timmar!