Plötsligt hjärtstopp dag 7

Lördag 18/3 2017 Danderyds sjukhus hjärtavdelning 70

Jag sitter nere i entréhallen och äter sån där självplockssallad från pressbyrån. Jag behöver en paus. Egentligen en längre paus än lunch, typ göra nåt annat, kanske besöka nåt stall eller nåt. För några år sedan red jag mycket och jag blev alltid så lugn av hästarna. Det blir jag på nåt sätt också när jag sitter här i entréhallen. Jävla sorgligt tänker jag.

-Men oj, vad gott det smakar, utbrast jag. Gubben som sitter bredvid nickar förvirrat och ler.

-Konstigt att det var så gott, det var jag inte beredd på. Bra tecken tror jag! Jag hann nästan tänka hmm det var nog såhär det kändes förut och sen börjar jag gråta över hur sorgligt allting är och nu känns det som vanligt igen. Tur, för det kändes nästan lite tomt utan trycket över bröstet. När det är borta, känns det inte bra, inte hemvant och tryggt. Håller jag på att bli knäpp nu på riktigt eller?

Svärmor kom tillbaks vid lunch och din bror kom också på besök och jag tar en paus och äter sallad från pressbyrån. Det känns skönt när någon annan passar dig. Jag kan nästan slappna av och gråta lite ifred över att jag är så sorglig och gråter i min sallad.

Det är många som hälsar på dig i helgen och du pratar mycket. Snart kan du hela historien om vad som hände lika bra som jag, och du rabblar den obehindrat. Folk tror nästan att du kommer ihåg, men du lägger till, fast jag minns ju ingenting. Inget från fredag före loppet tills igår.

Och idag stämmer det nog, att du minns igår. Jag håller tummarna. Igen.

Jo du minns ju, men inte allt. Och du minns äntligen varför du är på sjukhuset och du har börjat tänka ut nåt renoveringsprojekt hemma och strategier för vår trädgård. Och ja, vår övervuxna trädgård på 2t kvadrat behöver verkligen en strategi. Du är glad och hoppfull och full av energi. I princip raka motsatsen till hur jag känner mig och jag försöker verkligen le och vara glad för att du är så bra, men jag bara gråter hejdlöst.

Du fattar fortfarande inte hur allvarligt det var och varför du måste stanna så länge på sjukhuset, när dina “kompisar” i lunchrummet redan fått åka hem och bytas ut till nya, som även de har fått åka hem. Några av dom kommer jag också sakna, som gubben som muttrade att det var väl synd att det inte var fler sjuka här, för man är ju så ensam och damen som hela tiden letade efter sina skor.

Jag hittade IVA dagboken på ditt rum. Sköterskorna på IVA har skrivit att du kommit dit i ambulans pga ett hjärtstopp på loppet och nu behöver du respirator-hjälp och lite kring vad som hänt. Supergulligt. Jag blev nog gladare än du och grät för det också. Det var så personligt där på IVA och jag var så klar i skallen. Jag ser fram emot besöket som skulle ske om ca 3 månader eller så. Alla som har legat på IVA får tydligen en kallelse för att komma på besök och se lokalerna och berätta sin upplevelse, det ska ge en känsla av avslut till ens trauma. Mitt trauma.

Inget kommer bli sig likt. Jag kommer inte bli mig lik. Du har ingen aning. Du har ju inte varit med om nåt. Du har sovit och har lite sladdar som kommer ut ur kroppen. Nu när du har börjat att förstå allt så får du handskas med alla positiva tillrop om hur bra det har gått och hur bra det går nu och vilken tur du haft. Och sen måste du handskas med det jävla stora ansvaret att du är en av de 5% som överlever. Du kommer att tänka att du har fått en andra chans och att det måste vara en mening med ditt liv och allt det där jadajada. Och jag måste vara tacksam och lycklig, för jag är gift med en av de utvalda 5%. Och sen kommer de från tidningen och frågar:

-Hur känns det egentligen att vara gift med en utvald? Det måste ju vara extremt härligt för dig!

-Ja tack, det är sååå underbart, han är verkligen speciell.

Nä jag kommer att få jobba med bilderna av dig som kommer som flashbacks hela tiden. Bilder av dig när du ligger i snön, helt livlös och utan puls med rullande ögonvitor och blod i snön. Sen bilden av dig i respirator och inte veta om du någonsin kommer vakna igen. Och sen din jävla minnesförlust. Jag måste jobba med att vara tacksam och stark och ta hand om barnen. Ta hand om mig. Omvärdera min träning och mitt liv. Hitta andra saker som är roliga. Skitroliga. Kanske ska jag börja knyppla eller göra sandkonstverk eller nåt annat spännande. Eller golf. I golfbil. Jag var fan bra på golf, hade en naturligt bra swing trots för korta klubbor och fick spela med i juniorlaget i Kungsängen för 100 år sedan. Varför jag slutade? Jo för att det var ju så jävla roligt så klockorna stannade.

Skitsamma, vi ska nog hitta på nåt. Skit i mig. Huvudsaken är ju att du mår bra. På riktigt, huvudsaken är faktiskt att du överlever och resten får jag ta med nån psykolog eller nåt.

-Nä vi har ingen psykolog här som hjälper till på avdelningen och kuratorn jobbar ju inte på helgen, men det finns kanske en präst.

-En präst? Men han är ju inte död liksom.

-Nä men de kan vara bra att prata med ändå. De är ju framförallt bra på att lyssna.

-Äsch jag skulle behöva lite redskap, hur man ska göra för att gå igenom traumat på bästa sätt, så jag inte ältar en massa tankar som är onödigt liksom.

-Jag förstår, men då måste du nog vända dig till din vårdcentral på måndag.

-Men skriv då, säger du, du brukar ju bli lugn och glad då. Skriv!

Och jag gör det. Och du läser det nu. Det hjälpte en hel del och det blev ganska bra, faktiskt. Men det visste jag inte för två veckor sedan.

Nästa del

Tidigare delar:

Plötsligt hjärtstopp på ett lopp, del 1

Plötsligt hjärtstopp på ett lopp, dag 2

Plötsligt hjärtstopp på ett lopp, del 3

Plötsligt hjärtstopp på ett lopp del 5

Plötsligt hjärtstopp utanför sjukhus del 6

Plötsligt hjärtstopp på ett motionslopp, dag 7

Se alla avsnitt med hjärtstoppstema