Camino de Santiago med barn. Vi går på höstlovet med början i Pamplona. Nu är vi i Uterga och vandrade 17 km dagen innan.
Frukosten var minst sagt undermålig. Barnen åt säkert 6 vita mackor med Nutella var. Jag drack en ljummen kopp med kaffepulver. Det fanns bara hållbar mjölk, som typ håller ett år. När jag var liten fick jag alltid sån mjölk hos Oma. Hon hällde lite kaffe i och massa socker. Då var det jättegott. Nu: not so much. Nåja, jag tänker jag tar en kaffe på vägen. Eller hur, haha!
Alla har ont överallt. Jag hade så ont i natt att jag vaknade hela tiden. Och sen har jag fått blåmärken av spiralerna i sängen. Jag har också onda skavsår på höften och nyckelbenen av ryggsäcken. Det är allmänt synd om mig faktiskt.
Mot Reina de Puente! Vi ska bara gå 7,5 km idag.
Jag säger åt barnen att de får vara jävligt malliga över igår, att ha klarat av att gå så långt trots onda fötter och allt. Men de frågar hela tiden om vi är framme och om jag är säker på att det är öppet dit vi ska. Och det är jag ju inte. Men jag säger ja. Och helt plötsligt :
-VA? Är vi redan framme? Nä, men kan vi inte gå vidare?
-Ja, kan vi inte gå hem nu?
-Jag vill verkligen inte bo här!
De tar 5€ för en säng på härberget som drivs av någon munk-orden. Madrasserna är i skumgummi, utan spiraler. Skönt! Barnen är nervösa för att sova med främmande människor i samma rum. Jag öppnar fönstret lite på glänt.
Eftersom vi bara har ett ombyte, måste det andra tvättas på kvällen för att hinna torka till nästa kväll, och jag inser redan nu att vi har för lite kläder med oss. Men det funkar.
Vi lagar kvällsmat själva idag. Det blir inte jättebra, spisen går inte att få riktigt varm, vi har bara salt som krydda och ingen olja att steka i, men det är inte alltid gott att vara pilgrim. Förr i tiden hade man ingenting. Sådetså.
Många av de andra pilgrimmerna pratar dålig engelska, men det gör inget, jag är ändå inte intresserad av att prata. Jag är orolig för hur det här ska gå och om barnen kommer hata mig för all framtid för att ha tvingat med dom på detta. Och sen har jag ont. Fan också.
Alla blir dock imponerade av barnen, jag nickar och ler lite matt. Jo dom är alltid såhär söta. Jo.
Efter middagen går jag och Juni en promenad i den vackra byn. Hon hoppar och studsar och sprallar omkring.
-Åh mamma, jag är så lycklig!
-Jaså? Varför är du så lycklig?
-För att jag är JAG! Åh, jag är så glad för att jag är här och du och Amadeus är här och för att jag är jag! Känner du inte så ibland mamma?
-Öh, jo, kanske….
Älskade unge, jag är också glad att du är du. Och för att jag är jag och för att vi är här.
Det kanske blir bra det här ändå….
Nästa dag: Dag 4 mot Lorca